Jag fick i dag precis som resten av länets vårdpersonal bekräftat vad vi redan hört ryktas; att det är högaktuellt att vi ska jobba varannan helg.
Varannan helg. Jag inbillade mig att det bara var ett tomt hot, för inte kan det väl vara så att vi ska röra oss tillbaka i tiden och göra det sämre för alla involverade? Inte kan det väl vara så att den arbetsplats som Mats Uddin, HR-direktör (HR står för human resources, mänskliga resurser) anger i en intervju ska vara attraktiv för sina arbetstagare och studenter, nu ska ta det greppet? Hur attraktivt är det? Vem känner hetta och passion inför att jobba varannan helg? Jag undrar var "human resources" befinner sig nu, de resurser som är tänkta för oss arbetstagare. Står de verkligen på vår sida och agerar i vårt intresse? Vems resurs är de egentligen?
Jag är rädd för vad som händer i efterförloppet och vilket pris landstinget kommer få betala för detta, i mina ögon, mycket okloka grepp. Hur många kommer känna att det är nog och hur många kommer undvika att ta anställning inom landstinget? Jag har sagt det förr, men säger det igen: Ni litar för mycket på vårt kall. Jag vet att de som är på väg ut på arbetsmarknaden - 80-talisterna - inte alls har samma syn på arbetsvillkor och lön som 40-talisterna, deras krav är av helt annan natur. Vem kommer vårda och rädda människoliv när vi inte längre orkar, när vår arbetsgivare slitit ut oss? Jag hoppas att gemene man är medveten om försämringen i vården och att det kan och kommer att ge gensvar i kvaliteten på vården. Ett scenario vars slut jag bävar inför.
Helena Skansén