I en debattartikel den 21/1 har Göran Blomqvist, förbundsdirektör i Sveriges Universitetslärarförbund (SULF), framfört stark kritik mot att i synnerhet Linköpings universitet (Liu) inte tillämpar det statliga trygghetsavtalet på våra forskarstuderande om de riskerar att bli arbetslösa efter sin doktorsexamen. Blomqvist anklagar oss mot bättre vetande, svarar CURT KARLSSON, universitetsdirektör Liu.
Examinationen av doktorer har mer än fördubblats på 10 år, en medveten expansion från samhällets sida. Traditionellt har tillgången på forskarutbildade nästan enbart setts som nödvändig för att tillgodose högskolans behov av lärare och forskare, men i allt högre grad har den kommit att ses som en nödvändig förutsättning för ett allt mera kunskapsintensivt och konkurrensutsatt näringsliv.
Liu har också varit föregångare när det gäller att utveckla forskarutbildningen, genom så kallade forskarskolor, i avsikt att bättre förbereda för en karriär utanför akademin. Men detta innebär också en mer utsatt position för de forskarutbildade och ett beroende av konjunkturer. Det kan åtminstone diskuteras om vi inte på kort sikt har en alltför hög antagning och examination i forskarutbildningen i vissa ämnen.
Anledningen till att Liu inte tillämpar trygghetsavtalet på sina doktorander genom att anmäla dem till Trygghetsstiftelsen är enkel. Enligt en dom i Arbetsdomstolen måste detta avtal tolkas på så sätt att det inte gäller för den som under innehav av en anställning som doktorand slutfört sin forskarutbildning. Trygghets-avtalet gäller nämligen för den som hotas av uppsägning från sin anställning på grund av arbetsbrist eller som redan blivit uppsagd av detta skäl. Men den som är anställd som doktorand har en tidsbegränsad anställning under den tid som han/hon genomgår sin forskarutbildning.
När han/hon avlagt sin doktorsexamen eller uppnått den av regeringen fastställda övre tidsgränsen för innehav av doktorandanställning, så får denna anställning enligt reglerna inte förlängas. Och om man av detta skäl inte får en förlängd anställning, så beror det enligt Arbetsdomstolen inte på arbetsbrist utan på så kallade personliga skäl och då gäller inte trygghetsavtalet.
Göran Blomqvist och Sulf vet detta alldeles utmärkt väl. När han trots detta angriper Liu kan hans debatteknik bara beskrivas som oseriös, för att inte säga oförskämd, inte minst mot bakgrund av att Sulf haft och har goda möjligheter att påverka innehållet i trygghetsavtalet i de förhandlingar som man genom sin huvudorganisation Saco bedriver med Arbetsgivarverket.
Blomqvist angriper också personalcheferna vid universiteten som en gruppering som särskilt tydligt motarbetar doktoranderna. Vad personalcheferna gjort är att de gemensamt -- och med stöd av Arbetsgivarverket -- konstaterat hur Arbetsdomstolens dom måste tolkas och att de, med ett par undantag, bestämt sig för att respektera den tolkningen.
Jag har svårt att tro att Sulf och direktör Blomqvist skulle föredra personalchefer som åsidosätter kollektivavtal och domstolsavgöranden.
Liu har verkligen inget att invända mot att doktoranderna får en bättre avtalsposition och försöker tillsammans med andra universitet använda sitt inflytande för en ordnad lösning. Denna bör innebära att sådana personliga skäl för en anställnings upphörande som inte hänför sig till misskötsel bör kunna kvalificera för vissa förmåner enligt trygghetsavtalet.
Det vore bättre för doktoranderna om Sulf och dess direktör valde den inriktningen på sina ansträngningar i stället för att klandra och förolämpa dem som på ett korrekt sätt tillämpar gällande avtal.