Correns ledarskribent Marika Formgren skriver under rubriken "Vad ska bort?" (19/6) om prioriteringar i den östgötska hälso- sjukvården. Bakgrunden är de besparingar som nu drabbar sjukvården på grund av skenande underskott i landstingets verksamheter. Corren har på ett förtjänstfullt sätt skildrat hur generella sparbeting blint slår mot grupper med stora och omfattande behov av vård, det kan handla om svårt psykiskt sjuka personer, gamla med flera olika sjukdomar eller reumatiker som inte får tillgång till nya och effektiva mediciner. Det är konsekvensen av en feg politik och av politiker som duckar för sitt ansvar att styra resurserna till de som har de största behoven av vård.
Marika Formgren vill i sin artikel att vi socialdemokrater ska redovisa hur vi vill arbeta med öppna prioriteringar och vilka konsekvenser det kommer få för östgötarnas tillgång till vård.
Först och främst bör sägas att arbetet med öppna prioriteringar är svårt. Det handlar om att ta ställning till svåra etiska frågor exempelvis om när livet börjar och slutar. Frågor där det sällan finns självklara svar. Därför handlar det för oss också om öppenhet och demokrati; om en övertygelse att östgöten har rätt att ta del av de svåra val och övervägande vården dagligen måste göra. Men det handlar också om en tilltro till östgötens förmåga att faktiskt kunna bidra till en viktig och svår diskussion med få självklara svar.
Ibland kan man få intrycket om att öppna prioriteringar handlar om enskilda beslut som syftar till att begränsa tillgången till vård för oss östgötar, så kallade svarta listor. För oss handlar det snarare om ett arbetssätt, att systematiskt skaffa kunskap och information som sedan används för att fördela resurser.
I besparingstider, som nu, innebär det att vi får ett redskap att värna exempelvis svårt psykiskt sjuka personer eller gamla med flera olika sjukdomar. Men det ger också möjlighet att redovisa vilka konsekvenser en sådan prioritering får i form av åkommor som får stå tillbaka. Det handlar om öppenhet och demokrati för först då får östgötarna möjlighet att diskutera och ifrågasätta de val och prioriteringar medicinsk profession och landstingets politiker gör.
Öppna prioriteringar kan också handla om att omfördela resurser mellan olika sjukdomsgrupper eller att vara ett redskap för att säkra att nya resurser kommer de med störst behov till del. Vi gör inte anspråk på att ha alla svar på hur ett arbete med öppna prioriteringar ska bedrivas. Det finns inga färdiga mallar.
Däremot har vi viljan att styra sjukvårdens resurser mot de patientgrupper som har de största behoven inte de individer som har är mest välartikulerade eller har bäst förmåga att göra sin röst hörd och vi har modet att öppet redovisa konsekvenserna av dessa prioriteringar för östgötarna.
Anna-Lena Sörenson