Det här är några funderingar föranledda av veckans politiska händelser.
Göran Färm verkar ha blivit offer för en av svagheterna i det svenska personvalsystemet. Det finns inget sätt för väljaren att markera att han gillar precis den ordning som partierna ställt upp sina kandidater.
Säkert trodde alla socialdemokratiska väljare att Göran Färm stod på en säker plats. De hade därmed ingen särskild anledning att kryssa just honom, även om de ville ha honom kvar i EU-parlamentet. Därför åker han ut sedan två andra kandidater som partiledningen inte satt på valbar plats fått fler kryss än han.
Det är en förlust för parlamentet och det är långt ifrån säkert att detta är den valutgång som de flesta socialdemokratiska väljare önskat sig. En annan sak är att partiledningen gjorde en taktisk miss när man placerade Anna Hedh på 31:a plats. Hon borde antingen tagits bort helt eller fått en plats högt uppe.
Att folkpartiets Olle Schmidt åkt ut till förmån för Maria Carlshamre kan kanske också skrivas på valreglernas konto, även om Schmidt varit påfallande anonym och Maria Carlshamre är en förhållandevis känd person.
Att folkpartiet backade både i EU-valet och i Statistiska centralbyråns partiundersökning är dock knappast någon slump. I förra EU-valet gynnades man av att ha Marit Paulsen i topp. I år har partiledningen varit så ivrig att hålla fast vid den framgången och vid framgången i riksdagsvalet att man gjort ett par uppmärksammade utspel som måste betecknas som rent opportunistiska.
Det ena förslaget gick ut på att höja ribban för de EU-medborgare som vill flytta till Sverige. Det and-ra gick ut på att följa Finland i spåren och drastiskt sänka spritpriserna trots de uppenbara skador som redan kunnat konstateras i Finland.
Jag antar att bägge förslagen gick ut på att visa att fp visserligen är för EU, men bara så långt detta kan ge direkta fördelar åt de svenska väljarna.
Det intressanta är att detta gett ett mycket kraftigt och rättvist bakslag samtidigt som moderaterna som i bägge frågorna har samma åsikt går kraftigt framåt i SCB-undersökningen. Det är tydligt att väljarna har andra förväntningar på folkpartiet än på moderaterna, till exempel att folkpartister ska vara konsekventa internationalister och ställa upp mot ett ökande spritmissbruk.
Men Fredrik Reinfeldt lever också farligt. Även han har velat ge sitt parti en ny profil och jag undrar om moderata väljare i längden kommer att vara lika positiva till detta som de är just nu.
Reinfeldts taktiska mål verkar vara att ta ifrån socialdemokraterna deras möjligheter att slåss mot högerspöket. Därför byter han fot i alla partiets klassiska profilfrågor. Skattesänkningar ska inte längre toppa partiets dagordning, tvärtom höljer man sig i säck och aska och ber om ursäkt för att fel sorts väljare gynnats av partiets tidigare krav.
Försvaret ska inte längre kunna räkna med att ha moderaternas som en säker uppbackare. Tvärt-om, Reinfeldt vill göra upp med regeringen om nya nedskärningar i försvarsbudgeten.
Och kärnkraften omhuldas inte heller längre av moderaterna. Man avfärdar folkpartiets krav på att öppna för nya kärnkraftverk i framtiden och vill i stället förhandla med regeringen om en plan för nedläggning av de nuvarande.
Allt detta kan visa sig farligare än det ser ut just nu.
För övrigt delar jag inte den allmänna ängsligheten inför att så få människor röstade i EU-valet. I de amerikanska kongressvalen röstar aldrig fler än de som nu masade sig i väg till valurnorna. Och den amerikanska demokratin har faktiskt överlevt i mer än 200 år trots detta. Jag tror inte att särskilt många av dem som stannade hemma var våldsamt fientliga till EU-parlamentet. De var nog bara likgiltiga. De riktigt arga röstade på Junilistan.