KRÖNIKAN
Nu är det dags igen. Räfsan börjar sin ystra dans med fjolårslöv och nedfallna kvistar och grenar. Sådär 20-25 timmar lägger jag ned på min del av parken runt huset där vi bor.
Ihärdigt blåsande från höst till vår har förvandlat gräsmattan till ett gigantiskt plockepinnspel. Med flit och möda går det att få ihop en hel valborgsmässokase på bara någon timme.
I år känns det i alla fall viktigare än vanligt, att få parken att se välskött och proper ut. Vi ska hålla bröllop hemma på gården, med partytält under de 500-åriga ekarna. Dottern ska gifta sig och vi ser fram mot en fest som heter duga.
När jag inleder årets räfsande har jag självfallet bröllopsbestyren i tankarna. Tänker att allt har förändrats så mycket sedan jag gifte mig. Nya tider, nya seder. Det är väl som det ska. Men lite svårt för mig är det exempelvis att förstå att blivande brudpar numera bifogar en önskelista, om gästerna vill köpa någon present. På min tid fick man inte ens antyda förväntningar om gåvor.
Lite svårt att förstå är också att bröllopsfester numera verkar ingå i en industri, där alla (nästan i alla fall) tar för sig vad de kan. Kostar det normalt några hundralappar att få håret iordninggjort så kostar det mellan ett och två tusen om samma hår sitter på ett brudhuvud. Brudbuketten kostar en rejäl slant, och det gör brudutstyrseln likaså. För att inte tala om dem som pungslår vem det nu är som betalar kalaset, på pengar för små kuvertkonfektaskar med brudparets namn, såpbubblor att blåsa ut över festligheterna och så vidare i all oändlighet.
Ja, just det. Vem som ska betala, det är inte alls lika givet som förr, då brudens föräldrar enligt traditionen stod för alla fiolerna. Nuförtiden är det vanligt att brudens och brudgummens föräldrar delar på kostnaderna, och att till och med festföremålen själva bidrar. Det läste jag minsann i ett av de där glättade bröllopsmagasinen som min dotter köpt i legio och har studerat ingående.
Jag talar inte om hur vi har löst det hela, men låt mig påpeka att jag, när det kommer till bröllop, är ganska traditionsbunden.
Det gäller också val av musik i kyrkan. Utan att rodna av blygsel säger jag i det fallet bara MU, Mendelson in och Ulvåsa ut alltså. Ett musikval som får moderna kyrkomusiker att höja på ögonbrynen inför denna bristande originalitet.
Nu är det dottern som ska gifta sig, och föräldrar får visserligen tycka men har inte mycket till avgörande i sina händer.
Men jag ändå lyckats få en överenskommelse till stånd med den blivande bruden. Det blir M eller U, åtminstone vid intåget.
Allt överskuggande är ju ändå att det ska bli fest, det kommer gäster som tillsammans med oss ska fira att två unga människor valt att förena sina livsöden, som det brukar heta i högtidliga sammanhang. Det är den glädjen som ger extra schvung åt lövräfsan i år och det är förväntningarna som blir till balsam för händer fulla av blåsor.
Föräldraskap innebär, förutom en outsinlig källa till glädje, också att vandra livet fram med en oskyddad akilleshäl. Och min glädje blandas av det skälet med en aning av oro. Blir de lyckliga i alla sina dagar?
Jo, men visst, som de säger i Norrland där jag bott i 18 år, blir de lyckliga. De skulle bara våga något annat när jag lagt ned hela min själ i att räfsa gamla löv och plocka upp armtjocka grenar och tusentals små kvistar.
PS. Såg förresten apropå dyra bröllopsprylar att ett par gyllene festsandaletter, som skulle sitta bra på mina fötter kostar 3 300 kronor. De måste vara i Imelda Marcos-klass. DS.