I sin ungdom jobbade Dagmar i Pressbyrån och det var där, säger hon, som intresset för en annan livsstil väcktes: -- Vi sålde en tidning som hette Frisksport och i den fanns artiklar om friluftsliv och Are Waerlands tankar kring kosten. I samma veva, 1935 för att vara noga, träffade hon i Linköpings Frisksportsklubb sin blivande man. Nils och hon förlovade sig fem år senare och gifte sig 1942.
Det var inte särskilt dramatiskt för Dagmar att bli vegetarian, hennes föräldrar hade alltid varit intresserade av grönsaksodling och hon åt redan som barn, som hon säger, "riktiga grönsaker".
Nils och Dagmars båda döttrar, Barbro och Annika, 58 respektive 56, är båda uppfödda på vegetarisk kost. Då, för 50--60 år sedan, fanns inte det stora utbud av frukt och grönt vi har i dag. Grönsaksfaten (som skribenten av dessa rader minns från 50-talet) var vanligen torftiga uppenbarelser: ärter och morötter på burk, möjligen några tomatklyftor och gurkskivor.
Vad åt ni egentligen som vegetarianer på 40-talet, Dagmar?
-- Tja, säger hon, vi åt mycket kokt potatis och råkost - mest morötter, lök och kål av olika slag. Men vi åt också bröd, ost, smör, filmjölk och drack mjölk, så inte gick det någon nöd på oss precis! Dottern Annika minns särskilt den stuvning på färsk svamp som serverades till potatisen på somrarna, och Dagmar fyller på med sommarens alla andra specialiteter: blåbär, lingon, alla grönsaker, frukt ...
Men nog fanns det folk på den tiden som var skeptiska gentemot människor som levde som Dagmar och Nils.
Hur såg omgivningen på er?
-- Jo, det hände väl att folk sa att man var gräsätare eller kanin, men det var inte så farligt vad jag minns, säger Dagmar.
Nu underlättades förstås den här livsstilen av att familjen mest träffade vänner som levde på samma sätt. Dottern Annika, ännu vegetarian, kan inte minnas att hon kände sig särskilt avvikande eller särbehandlad:
-- Ofta försökte kompisarnas mammor att hitta saker jag kunde äta när jag var hemma hos dem. När det var julgransplund-ringar och barnkalas la de frukt i våra påsar. Förresten var det ofta som andra barn tyckte att vi åt spännande saker: olika slags nötter, fikon och dadlar som de bara fick till jul.
I sin ungdom jobbade Annika i Tyskland vid ett gästhem som fungerade efter Are Waerlands principer:
-- Till lunch var det först en massa råkost och värdinnan sa alltid när vi åt: "Zuerst eine halbe Stunde kauen" - "först tugga en halvtimme" -- sen skulle man få kokt potatis.
Det är tydligen mest jag, intervjuaren, som tjatar om hur svårt det måste ha varit. Människor har ju faktiskt under alla möjliga tider, på alla möjliga platser, varit vegetarianer av skilda skäl och det är klart att det finns massor att äta, sånt som vi köttvana inte ser som mat ens.
-- Men visst har folk i sydligare länder haft det lättare att få tag i grönsaker och frukt, säger Dagmar.
Hon drar sig till minnes att det som underlättade hennes och Nisses utlandsresor förr i världen var pizzan - långt innan den hittade till vårt land för gott. -- Vi beställde pizza med vegetarisk fyllning på, det blev vår räddning utomlands!
Sen började det successivt bli enklare att vara vegetarian, berättar Dagmar vidare:
-- På 60-talet kom en massa sojaprodukter, och så har det pö om pö blivit populärt att äta mer genomtänkt. Alla respekterar det här sättet att äta numera och förresten vill ju alla vara smala, säger Dagmar. Hon utgör själv ett bra bevis på en kosthållning som gjort susen. Av övervikt inget spår - det gäller även Annika - och sjuk har inte Dagmar varit att tala om, förutom en och annan förkylning.
Nisse var åtta år äldre än Dagmar och han dog för snart fyra år sen, 89 år gammal. Det är givetvis en stor sorg för henne, deras sätt att leva kanske svetsade ihop dem mer än vad som är vanligt. Förutom att vara en anhängare av sund livsföring var Nils även en framträdande svensk representant för den filosofiska/religiösa rörelse som grundades av dansken Martinus.
Var Dagmar också engagerad i Martinusrörelsen?
-- Jodå det var intressant, men Nils var "experten", säger hon.
Framför allt stod hon för marktjänsten när makarna - exempelvis -- ordnade med föreläsningar i hemmet.
Annika tjänade emellanåt en extra slant genom att hjälpa sin far med korrekturläsning av texter och översättningar om och av Are Waerland och Martinus.
Det här var ett helt livsstilskoncept, skulle man kunna säga med vår tids lite fånigt konstruerade etikettering. Och vad än omgivningen ansåg, så tyckte makarna att deras sätt att leva var det mest enkla och naturliga -- långt innan det hamnade i veckotidningars trendreportage om filmstjärnors mathållning och bantartips!
Are Waerland
(1876--1955) brukar kallas "grundaren av den svenska hälsorörelsen". Han föddes i Ekenäs, Finland, och tillbringade många studieår utomlands, bland annat hos engelska och franska naturläkare. Mycket av vår tids ohälsa kommer sig av livsföringsfel, ansåg Are Waerland och förespråkade helt vegetarisk kost i sina många skrifter och otaliga föredrag.
Dessa tankar sammanföll till stora delar med den svenska frisksportrörelsens och Are Waerland kom att samarbeta med tidningen Frisksports redaktör, Agne Windmark, från mitten av 30-talet.
Martinus Thomsen (1890-1981) - han använder enbart förnamnet som författarnamn -- föddes och växte upp på norra Jylland. Efter en omvälvande intuitiv upplevelse i trettioårsåldern började han utarbeta sin "kosmologi" som ska ge en logisk förklaring av livet och dess mening. Kosmologin är, kan man förenklat säga, en sammanläggning av den humanitet och det kärleksbudskap som utgör kärnan i världsreligionerna.