Mikael och Linda blev förälskade redan i 11-årsåldern. Det var en förälskelse som blommade på somrarna när Oxelösundsbon Mikael vistades hos släkten i Östra Harg. Linda bodde några hus bort.
– Mellan de där somrarna brevväxlade vi. Mikael gav mig en nalle ... Men efter några år skilde sig mina föräldrar, vi flyttade och Mikael och jag tappade kontakten, berättar Linda.
Men vägarna skulle korsas igen, mer än tio år senare. Mikael hade utbildat sig till flygtekniker och jobbat i Schweiz några år när han 2012 flyttade till Linköping. Här bodde Linda, och Mikael skickade en vänförfrågan på Facebook.
De träffades – och det dröjde inte länge innan Linda hade flyttat in hos Mikael.
– Vi tog upp det igen där vi hade slutat, konstaterar Mikael och skrattar.
Efter några år kom barnen, först Valentin och ett år senare Axel. Mikael jobbade med TX-flygplanet på Saab och gjorde snabb karriär. Titeln produktionstekniker byttes mot teknikledare, projektledare och sektionschef. Han handplockades till en nyckelroll inom Gripenprojektet – och Mikael stortrivdes.
– Jag var i mitt esse. Jag var helt uppslukad, säger han.
Men det fanns varningstecken. Arbetskamrater gick in i väggen. Själv blev Mikael allt stelare i axlarna och ibland kände han ett tryck över bröstet, utan att bry sig särskilt mycket om det.
På våren 2018 rasade det som ett korthus.
– Det gick så fort. På 2–3 veckor rann allt bara ur händerna på mig, på något sätt. Jag blev mer och mer stressad och vaknade med en känsla av hopplöshet. Jag kände att jag höll på att gå sönder och tänkte att jag måste rädda mig själv.
Påsken kom lägligt. Men trots att Mikael var ledig fortsatte stresspiralen att snurra allt snabbare.
– Tankarna for runt som en flipperkula hela helgen. Varje gång den träffade något föddes en ny tanke: Hur ska de lösa det här på Saab om jag inte är där, jag måste byta olja på bilen, ungarna ska hämtas...
På tisdagsmorgonen efter påsken gick Mikael till arbetet som vanligt, men det fungerade inget vidare. Han hade svårt att slå koden till snurrgrinden, det kändes tungt att gå uppför trappan till arbetsplatsen.
Mikael testade att byta arbetsuppgifter och att gå ner i tid, men till sist valde han att säga upp sig.
Så här i efterhand tror Mikael att mycket av problemen handlade om hans egen ambitionsnivå, kraven som han ställde på sig själv. Att göra något bra räckte inte, det skulle vara det bästa som någonsin gjorts. Han hade svårt att koppla bort jobbet när arbetsdagen var slut.
– Saab är ett helt fantastiskt roligt ställe att arbeta på. Men att vara projektledare där var för mig som att vara barn i en godisbutik, och jag klarade nog inte riktigt av att vara i den godisbutiken. Jag blev fartblind, säger Mikael.
Nu är Mikael tacksam över att han drog i handbromsen i tid.
– Hade jag fortsatt hade jag nog gått in i väggen helt. Blivit sängliggande. Det hade drabbat hela familjen, säger han.
Efter Saab bytte Mikael bana helt. Han blev snickare, med egen firma.
– Nu ser jag till att få återhämtning. Har jag arbetat 2–3 veckor hos en kund planerar jag in en lucka till nästa kund och går hemma och snickrar på det egna huset, berättar Mikael.
Det egna huset, det är ett äldre hyreshus i Malmslätt där Mikael och Linda själva bor i en av de fyra lägenheterna. Det är lite trångt jämfört med kedjehuset i Linköping som de bodde i förut och barnen får dela rum – något som både Valentin och Axel gillar.
Överhuvudtaget lever de mer sparsamt än tidigare. Hyreshuset ger än så länge inga intäkter, för det finns hela tiden mycket som behöver renoveras.
– Jag tror att många skulle må bra av att stanna upp och tänka efter. Man måste inte bo flott eller ha en ny bil. Man kanske kan gå ner till 80 procent och vara mer med sina barn. Många jagar och jagar och jag tror att de betalar ett högre pris för det än vad de inser, säger Mikael.
Linda, som varit anställd frisör, startade också eget. Som företagare är det förstås lätt hänt att det blir långa arbetsdagar nu också för Mikael och Linda.
– Men vi styr över tiden själva på ett annat sätt. I dag till exempel, kan vi sitta här och prata med dig och sedan ska vi till Kolmården med barnen, fast det är en vanlig vardag. Jag känner att vi har tagit oss ur ekorrhjulet. Det här livet är så himla behagligt, säger Mikael.