Bibbi saknar de vardagliga mötena på macken

Bibbi Wickström arbetade på OK och OKQ8 i nästan 40 år. Där blev hon snabbt en omtyckt bland kunderna

– Det har varit ett fantastiskt jobb, att få prata med så många människor varje dag har varit underbart, säger Bibbi. 

Hon växte upp i Väderstad men flyttade till Mjölby när hon var sju år gammal. 1976 fick hon anställning på OK-macken i Mjölby.  

Vad var det bästa med ditt jobb? 

– Kundkontakten och framför allt alla stamkunder. Jag kunde följa människor i deras liv under många år, från det att de fick barn till att de barnen tankade mopeder och sen sina egna bilar hos mig. 

Men hennes karriär har också kantats av utmaningar, hon har bland annat utsatts för rån under arbetstid två gånger. 

Första rånet var en kväll 1979. Det var precis efter att hon hade stängt för dagen. Bibbi stod inne i butiken och räknade dagskassan.  

– Då hör jag en ruta krossas och en man med kniv hoppar in genom fönstret. Han var uppenbart narkotikapåverkad och jag fick under knivhot hjälpa honom stoppa blödningarna som orsakades av glasrutan. Innan det skar han av alla ledningar i lokalen så att jag inte kunde larma på hjälp. 

Efter rånet behövde inte Bibbi arbeta ensam under kvällstid. Hon önskar att hon kunde ha fått hjälp att bearbeta sina känslor efter den traumatiska upplevelsen.

– Jag fick ingen professionell stöttning eller samtal med någon om det som hade skett. Det var rätt tufft och jag kände mig ganska ensam i mina tankar om det som hänt. 

Inte långt efter händelsen valde Bibbi att flytta till Motala. Ganska snart fick anställning på OK-macken på Vintergatan som numera heter OKQ8.

– Efter rånet hade jag svårt att vara kvar i Mjölby så därför valde jag att flytta tillsammans med min dotter Linda-Marie. 

Men även där var hon med om ett rån, den gången tillsammans med en kollega.

– En man kom in med yxa sent på kvällen och var väldigt hotfull, även han var narkotikapåverkad. 

Efter händelsen fick både Bibbi och kollegan gå på stödsamtal flera gånger. Men även i dag finns sviterna kvar efter rånen. 

– Jag tål inte när någon går bakom mig eller när jag inte har full kontroll och översyn på miljön och människor runtomkring.

– Det var jättebra att jag fick gå på samtal, men den största smällen har min man Bosse fått. Jag hade svåra mardrömmar och skrek i sömnen på nätterna den första tiden.

Om du skulle ha valt ett annat yrke i livet, vad skulle det ha varit? 

– Barnpsykolog, jag sökte till det men lite för sent i livet. Utbildningen var minst fem år och jag var 42 år när jag sökte.

Efter pensionen 2018 var Bibbi rastlös och saknade den dagliga dosen av kontakt med människor hon annars haft i nästan 40 år. 

– Jag började nästan direkt att arbeta som volontär på Erikshjälpen i Motala där jag främst satt i kassan, vilket passade mig utmärkt. Organisationen där gör verkligen skillnad och det känns bra att hjälpa andra, säger hon med ett leende.

Inom den närmaste framtiden väntar både Bibbi och hennes man på att få ta vaccinet mot covid-19.

– Det ska framför allt bli underbart att få krama och träffa alla barnbarnen igen. De är min lycka. 

Resa är något hon saknar, tidigare har de nästan varje år åkt på utlandssemester. 

– Det jag såg fram emot mest med pensionen var att få umgås med alla barnbarn och resa. Inget av det har kunnat ske i pandemin. Så vaccinet blir en gudagåva för oss.