Riitta har stÀllt ut sin konst över ett dussin gÄnger, mestadels i Norrköping men Àven pÄ Valdemarsviks bibliotek 2017. Kurser i mÄlarteknik har hon gÄtt pÄ i bÄde Norrköping och Linköping.
Riitta Englund föddes och vĂ€xte upp i UleĂ„borg i norra Finland, men hon har bott i Sverige sedan 1975. Först i Nyköping dĂ€r systrarna redan fanns och nu i Norrköping, dĂ€r hon har nĂ€ra till sonen och barnbarnen. Riitta tror att hon kanske inte hade bott kvar i Hageby annars â om det inte hade varit för den nĂ€rmaste familjen. För i Finland har hon fortfarande bröder och i norra Sverige bor vĂ€ninnor som ocksĂ„ gillar att dansa.
â Hade man bott i till exempel Haparanda eller ĂvertorneĂ„ hade man bara kunnat Ă„ka över till den finska sidan nĂ€r man kĂ€nde för det, sĂ€ger hon.
Dans Àr ett av tre teman i Riittas konst. Dans, natur och djur, rÀknar hon sjÀlv upp.
â Det jag gillar med dansen Ă€r kĂ€nslan att man nĂ€stan flyger fram, det Ă€r som nĂ€r man hamnar i flow med mĂ„leriet, sĂ€ger hon.
Riittas hem Àr fullt av stora, fÀrgglada mÄlningar. Hon har stÀllt ut sina verk över ett dussin gÄnger, första gÄngen 2007 i Sankt Johannes församlingshem och senast nu den 24 februari pÄ Sverigefinnarnas dag i Norrköpings ABF-hus.
â NĂ€sta Ă„r blir det 10-Ă„rsjubileum för dagen, sĂ„ dĂ„ tĂ€nkte vi göra nĂ„got extra utöver att ha utstĂ€llning. Kanske dans och karaoke ocksĂ„, sĂ€ger Riitta som gĂ€rna uppmĂ€rksammar den finska kulturen med till exempel finsk tango.
Dans Àr ett Äterkommande tema i Riittas konst. I tangon möts manligt och kvinnligt, och Riita gillar kÀnslan av att nÀstan flyga fram. "Om man dansar med nÄgon som Àr duktig", sÀger hon.
Riitta gillar att röra pÄ sig och har mÄnga diplom och intyg pÄ sina förmÄgor som instruktör i vattengymnastik. Reumatikergruppen pÄ Vrinnevisjukhuset har hon lett i hela 20 Är, men nÀr hon började hade hon ingen ledarerfarenhet alls. Hon hade sjÀlv varit deltagare i gruppen pÄ grund av sin fibromyalgi med tillhörande muskelvÀrk.
NÄgra av motiven pÄ mÄlningarna sticker ut frÄn Riittas tre teman. En snöleopard passar visserligen in pÄ djurtemat och Àr en kundfavorit, men de typiskt starka fÀrgerna saknas. Och sÄ finns det ett par mer abstrakta formationer. "NÀr livet blir till", dÀr Àggcell möter spermie, och manliga och kvinnliga kromosomer.
Den populÀra snöleoparden.
â För tio Ă„r sedan fick jag plötsligt för mig att jag mĂ„ste lĂ„na en massa böcker om kroppen. Jag ville se bilder och mĂ„la hur det ser ut pĂ„ insidan.
â DĂ„ visste jag inte Ă€n att jag hade cancer, för jag hade inga symptom, berĂ€ttar Riitta som nu Ă€r friskförklarad.
Hon tror att hon undermedvetet drogs till motiven för att hon hade en vilja att leva.
â Men för ett tag sedan mĂ„lade jag över tavlan med bara kvinnliga kromosomer. Jag vet egentligen inte varför.
Riitta funderar pÄ om det kan ha nÄgot med lÀngtan efter en man att göra. PÄ kvÀllar och helger kan det kÀnnas som att nÄgonting fattas. Samtidigt har hon lagt alltför mycket tid pÄ fel karlar tidigare i livet. DÄ, nÀr hon inte tÀnkte efter sÄ mycket och bara lÀt sig bli blixtförÀlskad.
LÀngst till höger syns tavlan med de manliga kromosomerna. Sedan Riitta fick för sig att mÄla över tavlan med de kvinnliga kromosomerna, har hon lagt till nÄgra smÄ kvinnliga pÄ den manliga tavlan.
â I dag Ă€r jag hellre ensam Ă€n med fel person, sĂ€ger hon.
Varningstecken som hon kan se i backspegeln Àr svartsjuka och alkohol. Snygga, charmiga mÀn som visat Àgandebehov och i perioder druckit för mycket. Det Àr inget Riitta vill vara med om igen.
â Jag tror att jag undermedvetet har sökt en pappafigur, sĂ€ger hon, nĂ€r hon minns likheterna mellan sin egen pappa och mĂ€nnen hon fallit för.
Riitta har tavlor pÄ nÀstan alla vÀggar i sitt hem, men ett av rummen Àr sÀrskilt utsett till ateljé. HÀr stÄr hon dock i sovrummet och funderar.
NÀr Riitta var tonÄring anmÀldes hon till skönhetstÀvlingen Miss Finland, men domaren tyckte att hon var för ung. Trots att hon blev tillsagd att Äterkomma gjorde hon det inte, men hon har alltid mÄnat om sitt yttre.
Att fÄ cancer och tappa kontrollen över kroppen var dÀrför en mental omstÀllning. Efter cancern kÀndes det vÀrdefullt att vara del av en eftervÄrdsgrupp.
â Vi var runt 15 personer som kunde dela erfarenheter. Det var skönt att kĂ€nna sig mindre ensam, sĂ€ger Riitta och berĂ€ttar att Ă€ven anhöriga kunde fĂ„ vara med.
â Coronastrumpor, sĂ€ger Riita finurligt, nĂ€r hon plockar fram sin fulla korg med stickningar.
Det mÀrks att hon har varit lite rastlös under perioden med pandemins sociala restriktioner, dÄ hon inte fÄtt trÀffa de tre barnbarnen lika ofta.
Riitas coronastrumpor som hon kallar dem. Ytterligare en sysselsÀttning vid isolering.
â Farmor, du Ă€r riskgrupp, har de lĂ€rt sig att sĂ€ga, med tanke pĂ„ den tidigare cancern.
Riita brukar annars mÄla Àven med barnbarnen.
Barnbarnen har fÄtt mÄla en stor tavla tillsammans med Riitta.
Och det var faktiskt redan som barn som hon upptÀckte sin egen kreativitet.
â Jag började rita med blyerts nĂ€r jag var elva Ă„r, sĂ€ger hon.
DÄ drabbades hon av tuberkulos i ögat och lungorna, och blev inlagd pÄ sanatorium i ett halvÄr. DÀr fanns inte mycket att göra.
â Konsten har varit som en röd terapeutisk trĂ„d i mitt liv. Man glömmer bort smĂ€rta och vĂ€rk, det Ă€r som att duscha hela hjĂ€rnan, sĂ€ger Riitta.