Det kan vara plågsamt att se sina verk

”Jag har ritat flera större byggnader i Linköping under den senaste tioårsperioden och jag måste säga att det från mitt håll känns lite 'anonymt' att inte ha presenterat sig för Linköpingsborna särskilt med tanke på att jag faktiskt är uppvuxen i staden”, så står det i mejlet som arkitekt Linda Mattsson skickar in till oss.  

Den här artikeln kan alltså ses som ett ”hej” till Linköpingsborna. 

Linda Mattsson växte upp i Hackefors med en syster och föräldrar som hon kallar ”goda byråkrater” – mamma jobbade på Skatteverket, pappa på Landstingsfastigheter. 

– Jag tecknade och målade mycket när jag var liten och höll på med musik, spelade fiol, var aktiv i Musikskolan och åkte på läger. Det var en väldigt kreativ och dynamisk miljö som var viktig för mig, för jag hade inte det konstnärliga med mig hemifrån. 

När hon var 14 år hade hon bestämt sig för att bli arkitekt. Något som spelade in var en farfar i byggbranschen: 

– Det var mäktigt att höra honom berätta om det han hade gjort, att han hade byggt en del av hotell Ekoxen, eller en kyrka i Skäggetorp. Han var stolt över det: ”Det här har jag gjort, jag har byggt en kyrka”, det var lite: ”wow kan man göra det, kan man bygga en kyrka…”

Examen från Chalmers -96 och en rad projektanställningar på White Arkitekter, sedan fick Linda Mattsson fast anställning och flyttade med sambo Henrik till Stockholm.

– Efter ett tag bestämde vi att vi skulle bygga ett nytt hus för White och vi hade en tävling internt, som jag vann ihop med två jämnåriga. Vi var 29 år och jag hade aldrig jobbat med ett nybyggnadsprojekt. Vi fick Kasper Salin-priset för det sedan.

Kasper Salin-priset, SM-guld i arkitektur, en dröm för många arkitekter. 

Hur var det att vinna det priset när du var så ung? 

– Ja, när man inte vet vad man inte kan så kan man ha ganska stort självförtroende (skratt). Jag fick frågan så många gånger: ”Vad ska du göra nu då när du redan vunnit Kasper Salin-priset?”, så jag fick hitta på ett svar: ”Ja men då ska jag vinna det igen!”. 

På detta följde några hektiska år. 2004 började hon jobba med projektet Nya Karolinska. I samma veva kom barnen och familjen flyttade från innerstaden till lägenheten i Sickla där de bor idag. 

Vad har du att säga om kritiken av Nya Karolinska? 

– Kritiken har ju främst handlat om finansiering och hur vården organiserats och inte i så hög grad om byggnaderna. Mycket som har skrivits är tyvärr inte korrekt. Till exempel är det en missuppfattning att kostnaderna ökade, det var inbyggt i projektet att det skulle bli dyrt.

Linda Mattsson är profilerad på storskalighet eftersom White Arkitekter av tradition har jobbat mycket med samhällsbyggnad. Efter Nya Karolinska var det dags för ett projekt i tvåmiljardersklassen: utbyggnaden av US i Linköping som påbörjades 2010, det första projektet som ansvarig arkitekt.

Ekonomi, hållbarhet, tillgänglighet – många aspekter skulle vägas samman till en helhet som i slutändan också hade ett attraktivt utseende. De förslag som lades fram av ansvarig arkitekt med team utformades i dialog med byggherrar och övriga aktörer – många aktörer – allt som allt ett hundratal individer.

Man tänker ju att en arkitekt jobbar med estetik? 

– Jag skulle säga att det är tio procent kreativt arbete och 90 procent kommunikation och samarbete. 

Hur är det, att jobba så mycket med allt det där andra?  

– Jag tycker att det är jättekul med projektledning. Det är kul att se till så att alla får en gemensam vision och jobbar för en gemensam sak. 

Vad är du mest stolt över av det du gjort som arkitekt? 

– Studenthuset. Jag blir faktiskt väldigt tagen när jag kommer in där. När man ser de som sitter där och jobbar och ser ut att trivas. Att det är så välkomnande och inkluderande. Det känns meningsfullt att bidra till att de här studenterna klarar sina studier lite bättre, kanske. 

Trivsamheten har inte kommit till av en slump: 

– Vi valde ut 60 biblioteksrum från arkitekturhistorien som vi tyckte var fina och analyserade dem. Då kom vi fram till att ett bra dagsljus är det absolut viktigaste. Utblickar mot naturen. Kontakt mellan våningsplanen. Rum i trä. 

Inte minst är Linda Mattsson nöjd med husets placering mellan befintliga 70-talslängor och äldre lador.

Många privatpersoner har hört av sig och tackat för studenthuset. Men alla är inte nöjda. Av organisationen Arkitektuppropet utsågs det till plats 22 på listan över Sveriges fulaste byggnader. Motivering: ”Den ser ut som en låda som rymt från 1960-talets fulaste period”. 

Vad tänker du om det? 

– Jag tycker att det är viktigt att människor diskuterar arkitektur, men då ska man göra det i sitt eget namn, anonyma motiveringar vill jag inte kommentera.

Oavsett upphovsman är sextio- och sjuttiotalshusen en nagel i ögat på många. När Linda Mattsson svarar på frågan vad som är hennes stil är det den eran hon tänker på:  

– Jag har behövt förhålla mig till sjuttiotalet genom hela min karriär. När jag jobbade med vårt kontor i Stockholm läste jag in mig på sjuttiotalets strukturfilosofi. Det är ju inte byggnader som särskilt många uppfattar som attraktiva, men det fanns en långsiktighet i konstruktionen. 

Tycker du att sjuttiotalshus kan vara snygga? 

– Man får titta lite bortom det mest uppenbara när det gäller sjuttiotalsbyggnader. Det finns till exempel en stark materialitet i den epoken, med betong och tegel som kan vara jättefint. 

Den där känslan av mäktighet som du kände när din farfar pratade om byggnader som han uppfört, kan du känna den? 

– Den känslan avtar nog lite när man varit med några gånger. Men den där första gången man såg stommen till ett bygge resas, den upplevelsen får man bearbeta ett tag… Det är fruktansvärt plågsamt skulle jag säga. 

Plågsamt? 

– Ja, när man har gått på bygget och tittat, man är helt slut efter det. Hjärnan måste ställa om från att något som varit en tanke så länge inte är det längre utan har blivit en fysisk verklighet… Men känsla av makt, nej det skulle jag inte säga. 

Vad önskar du för framtiden? 

– Att jobba med hållbarhet, det är mitt stora engagemang. Jag har jobbat som arkitekt i 25 år och det här är ju den största förändringen, inom en tioårsperiod behöver vi hitta sätt att jobba klimatneutralt. Vi måste börja använda de lokaler vi har effektivt. Inte riva och bygga nytt. Återbruka material och använda trä. 

Tycker du att det har skett en förändring i arkitektkåren när det gäller detta? 

– Branschen är ju på de här frågorna, men det går lite för långsamt. Men som med studenthuset, när det påbörjades 2014 fanns inte tekniken för att bygga helt i trä. Nu finns den tekniken.