Kränge by är en idyllisk ansamling hus intill Svartån strax norr om Linköping. Här har saxofonisten och sångaren Lars Österlöf bott sedan 1970. Det timrade huset påminner lite om en alpstuga. I trädgården är det bara åns brusande som hörs.
Många som var ute och dansade i Linköping på 50-talet och framåt har nog gjort det till något av hans band. -49 bildades det första, med tiden blev det fler än vad han kan hålla räkningen på. Kvartetter, tremanna- upp till 18-mannaband. Förutom sax har han spelat piano, trummor, synt och sjungit i kör. Han har lirat allt ifrån dansband till visor.
Men jazzen har legat närmast hjärtat genom allt.
Varför jazz?
– Ja, kära du, det fanns inget annat.
Som barn bodde Lars på Karlbergsgatan i Linköping, i det område som senare blev Stolplyckan. Familjen hade ett så kallat järnspisrum utan toalett. Senare flyttade de till en etta. Pengar fanns inte, musik var däremot en självklarhet.
– Hela släkten på både mammas och pappas sida var musikaliska och sångglada, de var med i Metodistkyrkan och spelade, gitarr var det väl mest.
Pappa jobbade som tjänsteman i Folkets park. Kanske började allt den där gången när Lars var 8 år och han fick följa med på jazzkonsert.
– Han satte mig på pakethållaren och åkte iväg till Folkets park och så fick jag stå framme vid scenen.
Hur var det?
– Drömlikt.
– De kunde spela samma låtar som jag hört på skiva hemma. Man var ju kvickt framme och bad om låtar och då tittade de ner på en lite sådär, man var ju bara såhär kort, säger Lars och ler.
I Folkets park lärde Lars känna Tage Danielsson, vars pappa också jobbade där. Tage delade ut programblad, Lars fick hjälpa till med biljetterna. Många gratisföreställningar blev det.
Inspirerad av tenorsaxofonisten Lester Youngs fantasifulla stil ville Lars ha en saxofon. Som elvaåring började han jobba som springschas. När han var 18 hade han fått ihop pengar till sin första sax.
– Jag jobbade på en herrekipering som hette Kontinent. Jag frågade chefen: ”får jag sitta i kolkällaren och prova att spela saxofon?” ”Saxofon, svarade chefen, spelas det?”.
Där satt han framför kolboxen i källaren och övade, det var varmt ”som i en danslokal”, minns Lars.
– Jag hade gett mig den på att jag skulle lära mig en låt per dag.
Än visste han inte att han med tiden skulle bli en drillad improvisatör. Frimis, Storan, Folkets park, Lorrys är bara några av de namn som regnar när Lars berättar om spelningarna under alla år. Och på 50-talet spelades jazz på caféer som konditori Lampe, vid Järnvägsparken. Det minns Lars inte minst för att han träffade hustrun Ulla där.
Bland mycket annat: fem år med Gunnar Hoffsten, 15 år i Bernt Olssons orkester.
– Vi hade så många gig på ett år så att det översteg årets dagar. Det fick vi ihop genom att spela dubbelt. Det kunde vara så kallad tedans på förmiddagen och storband på kvällen, minns Lars.
Parallellt med musiklivet läste han till lärare, det hade han också bestämt sig tidigt för. På Kärna skola jobbade Lars som SO-lärare i många år, ledde skolorkester och kör.
Kvickt, glatt och självklart berättar Lars om de båda delarna av sitt arbetsliv, det märks att han har trivts. Vad som har varit mest minnesvärt är svårt att svara på. Tankarna går till den där känslan av att stå framför ett storband, som Linköping Jazz Orchestra till exempel, "det bästa band som funnits".
– Det är ju en underbar känsla att vara uppbackad av ett så stort antal musiker. Att lyssna in... Då ska man kunna improvisera.
Vad är det som är så roligt med att improvisera?
– Det lämnar ju ensamrätten till musiken till mig. Man kan fladdra iväg så som man själv tycker passar. Det finns ju blåbär också som sitter och bara kan sin stämma, men de har ju inte så roligt! Som jag!
Vi tar några bilder där trädgården sluttar ner mot ån, här har familjen badat, fiskat och åkt båt i många år. Saxofonen ligger nära till hands. Men spelar på den gör han inte längre.
– Det är det lilla. Jag är för darrig.
Däremot lyssnar han på musik varje dag, från den nästintill heltäckande jazzsamlingen. Och fram till i våras deltog han i Linköpingsmusikernas vänskapsförenings veckovisa träffar i Trädgårdsföreningen.
Tidigare jubileum har firats med körer, dans och både ett och två storband. I år blir det en lugnare tillställning för de närmaste.
Händer det att du ser tillbaka på ditt liv och utvärderar det?
– O ja. Det har varit ett rikt liv på många sätt, kan man väl säga om man ska sammanfatta det.