Tjejer måste uppmuntras mer till att hålla på med teknik, programmering och robotik – och den japanska synen på robotar skulle behöva komma till västvärlden. Det tycker Sofia Thunberg som just nu avslutar sin masterexamen inom kognitionsvetenskap med människa-robot-interaktion som inriktning vid Linköpings universitet.
– Sverige ligger mentalt närmare USA när det kommer till robotar, och är mer inriktat på det militära. Här associerar vi ordet robot med "The Terminator", men i Japan tänker man på Astro boy som är en manga som hjälper människor. De som började med att utveckla robotik växte upp i de här två olika lägren, vilket jag tycker genomsyrar allting. I Japan utvecklar man robotar som ska ta hand om vårdtagare och sjukhuspatienter, medan i USA är det fokus på att robotar ska hjälpa till i krig, säger hon.
Inom västvärldens robotutveckling är Sofia därför unik på två sätt, dels för att hon är en av få kvinnor, dels för att hon intresserar sig för robotar som hjälpmedel inom vård och service.
– Jag är inte intresserad av mördarrobotar och industrirobotar utan av hur de kan hjälpa människor att ta hand om varandra, ha äldre hemma längre eller ha en robot som kompis, säger hon.
I sin forskning använder hon Pepper som är en människoliknande robot, en så kallad servicerobot, som tillhör LiU. Pepper har en liten datorskärm på magen men kan analysera ansiktsuttryck, kroppsspråk och människors röster samt hålla en dialog. Den är framförallt utvecklad för att vara på äldreboenden eller inom olika serviceyrken, till exempel på en restaurang.
– Projektet jag håller på med under våren handlar om intentioner och medvetenhet. Det vill säga vad roboten ser och märker av i sin omgivning, och hur den ska visa för användaren vad den gör. Det kan vara att den ska kommunicera att ”jag väntar på ett svar”, ”jag håller på att processa något" eller ”jag håller på med ett uppdrag”, men utan verbalt tal. Användaren ska förstå roboten genom ljud, ljus och att genom att vistas runt roboten, förklarar Sofia.
Hennes intresse för att utveckla hur robotar ska kunna kommunicera utan verbalt tal växte i höstas, då hon gjorde en studie med Pepper på Centralstationen i Stockholm.
– Det jag framförallt märkte där var att människor inte förstod hur de skulle kommunicera med den, eller inte ens förstod att roboten kan prata. Så det behövs ett extra lager för hur man ska kunna kommunicera, säger hon.
En orsak till att få förstod hur de skulle kommunicera med Pepper är att svenskarna inte är vana vid att prata med robotar eller maskiner.
– Så de flesta tänker att de ska trycka på en skärm. I eyetracking-studier kan man se hur ögonen rör sig och ögonen dras direkt till skärmen, medan ögonen vanligtvis dras till människors ansikten. Däremot i Japan finns Pepper överallt i butiker, en orsak till det kan vara att japanerna har en högre social acceptans mot robotar, säger hon.
Men det är inte bara inom studierna som Sofia utvecklar robotar. Bland annat är hon domare i RoboCup Junior-SM, som anordnats på LiU sedan sju år tillbaka, och lagledare i svenska landslaget i servicerobotik som i sommar tar med sig Pepper till Sydney.
– Det är fantastiskt att vi ska åka dit! Det är världens största tävling inom social servicerobotik med den senaste tekniken inom området, och tävlingen pushar det framåt. Tävlingen går ut på att roboten tar sig in i en lägenhet där den ska göra olika uppgifter i olika scenarier, som att ta upp beställningar av mat och dryck eller vara en guide. Det här är den största forskartävlingen som finns inom området. Man vinner ingenting, utan det handlar om äran, säger hon.
Tidigare i år var Sofia en av ett 20-tal kvinnor som fick Irisstipendiet, som delas ut för att stödja utbildning av framåtsträvande kvinnor. Hon fick stipendiet i syfte att möjliggöra sitt deltagande i årets RoboCup.
– Jag är väldigt tacksam över att få ta emot stipendiet. Dels tycker jag att det är häftigt att det finns ett stipendium som stöttar kvinnors arbete inom så skilda fält men även att de valt att stötta robotiken, säger hon.
Då och då är Sofia med och anordnar tävlingar och läger i programmering för barn.
– I tävlingarna för mellanstadiet vinner nästan alltid tjejerna, men i högstadiet droppar de av. Vi har en doktorand här på LiU som forskar på hur man ska behålla tjejernas teknikintresse, säger hon.
Sofia tror att orsaken är att de inte får uppmuntran att fortsätta.
– Jag hade ett intresse när jag var liten, men jag uppmuntrades inte. Det var mer: ”Ska du inte gå i dans, ska du inte måla?” Och så tror jag att många tjejer upplever det. De som hade föräldrar som är ingenjörer kanske hade ett annat försprång, men annars är det främst killar som får uppmuntran till att bygga saker och ägna sig åt teknik väldigt tidigt, säger hon.
Efter att ha läst kultur på gymnasiet och historia vid universitetet fann hon till slut kognitionsvetenskapen, som handlar mycket om hur människan påverkas av teknik. Då tog intresset för programmering fart.
– Det är aldrig försent att börja.
I dag föreläser Sofia runt om i Sverige och Europa om möjligheterna med robotar och AI inom vården och andra branscher.
– Robotvärlden är inte så stor, så man lär känna många, vilket är väldigt kul. Bästa resorna har varit till Japan. Där finns allt man vill ha på samma plats: maten, kulturen, naturen – och framförallt teknikutvecklingen.