Ett kortfattat besked som dock rymmer fler inslag. Per Nilsson kom ursprungligen från Skåne. Han var något av "allt i allo" på Strålsnäs gård. En av hans sysslor var skjutsa gårdsfolket. Ofta var resmålet Linköping och den resan var så lång att han behövde övernatta. 1866 härjade koleran i Östergötland och varningar var utfärdade.
Det är Sten-Olof Ragnar från Hultekil som berättar om Per Nilssons levnadsöde. Ragnar är hembygdsforskare och vet det mesta om Åsbo sockens historia.
Allmänheten varnades för att äta mat som var dåligt kokt eller stekt. Per Nilsson var hungrig när han vaknade i Linköping. Han hade uppmärksammat varningarna men tänkte att på en matservering var väl maten ordentligt tillagad.
Han åt sin mat och började den långa återfärden till Åsbo som skulle ta hela dagen i anspråk.
Han satt där på kuskbocken och det dröjde inte länge förrän han kände sig dåsig och fick feber. Per var inte den som gav sig för småkrämpor och lyckades genomföra sitt uppdrag. Febern tilltog, Per insjuknade allt mer och på några dagar tog hans liv slut. Han blev 59 år.
- Rädslan spred sig. Skulle en större epidemi bryta ut? Ett par områden hade reserverats som gravplatser om en sådan skulle bryta ut, berättar Sten-Olof Ragnar.
Dessbättre blev Per Nilsson kolerans enda offer, men för att vara säker på att inte smittan kom upp ur jorden - det var den gängse uppfattningen på den här tiden - beslöt man att denna grav aldrig får öppnas eller rubbas. Därför står Per Nilssons kors kvar ensamt i ett område där alla andra gamla gravar lagts igen. Berättelsen om Per Nilssons tragiska bortgång ger upphov till fler frågor. Hur kom det sig att skåningen Per Nilsson hamnade i Östergötland? Så långa flyttningar var ovanliga i början av 1800-talet.
Sten-Olof Ragnar har en förklaring som verkar trolig.
- Troligen var han knekt och hamnade här på grund av militärtjänstgöring. Jag har i mina efterforskningar om Åsbo socken bara hittat en lika långväga flyttare och det var en knekt från Blekinge.