Peter Gustafsson är en vänlig man. Snäll och omtänksam. Aningen försiktig.
Och ödmjuk. Livet har lärt honom att ta tillvara på tiden.
- Sedan jag blev sjuk tar jag en dag i taget. Jag har lärt mig att värdesätta varje dag.
Han tar en klunk kaffe och greppar en av hustruns goda kanelbullar.
- Jag har alltid med mig i beräkningen att jag inte vet vad nästa dag ger. Det har blivit ett sätt att leva, ett sätt att ta tillvara på varje tillfälle.
- Jag vaknar varje morgon och tar vara på dagen. Livet är helt fantastiskt.
Han låter trovärdig och sann. Det ligger tyngd och inte klyschor bakom orden.
Den 16 februari år 2000 förändrades livet.
- Jag hade ju haft problem med kisseriet. Jag hade fått gå på toa 35-40 gånger om dygnet.
Beskedet från den undersökande läkaren på US blev kortfattat: Prostatacancer och ett halvår kvar att leva.
- Läkaren sa åt mig att åka hem och ta tillvara på tiden.
Peter tog sig hem till Åtvidaberg. På kvällen bröt han ihop. På riktigt.
- Jag ballade ur, allt bara stannade.
Ett halvår när det fanns så mycket att leva för: hustrun Katarina och de fyra barnen. Ett återbesök på US gav nytt hopp. Läget var väldigt allvarligt, men livet kunde med strålbehandling och medicinering räcka mer än sex månader framåt.
Och visst räckte det.
- För mig är det stort att få fylla 50 år, säger Peter när vi träffas inför födelsedagen.
Andra må förfasas över stigande ålder och åldertecken. Peter skrattar och säger att han själv bara är glad över att få bli äldre.
- Det har varit ett mål för mig, det känns som en seger.
Längre fram finns andra mål, drömmar att uppnå.
- Högst på önskelistan står barnbarn. Och så vill jag vara med och fira Katarinas 50-årsdag nästa år.
Inget är givet. Cancern finns kvar att slåss emot.
- Läget är väl halvdant, säger Peter.
Så går samtalet åt ett annat håll, tillbaka i tiden. Vad har han hunnit med under 50 år?
- Jag är född och uppvuxen i Åtvidaberg. Pappa var bonddräng och skogsarbetare. Vi flyttade runt bland gårdarna, så jag har bott på en massa ställen.
Bäst bevarat är minnet av gården Tolen vid Borkhult. Det var där den treårige Peter räddades till livet av sin mamma efter att han fått el genom kroppen.
- Det var någon felkoppling som gjorde diskbänken strömförande.
Det var också i Tolen som Peter gjorde ett hyss i klass med Lönnebergas Emil.
- Jag målade min syster från topp till tå med silverfärg. Hon tyckte att hon blev jättefin.
Yrkeslivet då?
- Pappa startade åkeri 1986 och det var utstakat att jag skulle börja hos honom. När pappa gick bort 1985 tog jag över åkeriet. Vi var faktiskt pionjärer på att köra biobränslen. Nu arbetar jag med handikappfrågor.
I livet har familjen fått ta plats. Peter blev blixtkär i Katarina 1975 och har hunnit fira silverbröllop.
- Vi möttes på Vallonen i Överum. Hon var den underbaraste jag mött. Det stämmer fortfarande mellan oss. Vi kan prata och vara öppna om allt.
Födelsedagen firas under eftermiddagen hemma på Bondegatan med familj, släkt och vänner.
- Det får gärna blir trångt, det gör inget. Jag tycker om när vi träffas och gillar gemenskapen.