Han gör det med tillförsikt.
-- Jag är nöjd med livet. Det har varit bra och får det fortsätta så här så är jag nöjd.
Livet började för 70 år sedan i Kisa. Redan i småskolan visade den unge Bernt prov på sin konstnärlighet. Han fick högsta betyg i teckning.
-- Jag fick göra karikatyrer på alla mina klasskamrater. Läraren satte sen upp dem på väggen.
Jodå, yrkesvalet var klart tidigt. Men att leva på sin konst är kanske svårare än att tillverka den. Sedan Bernt flyttat med familjen till Åtvidaberg bar det som tonåring iväg ut på de sju haven. I tio år var han sjöman.
-- De åren är inget jag ångrar. Jag fick se världen och det var inte vanligt att unga fick det på den tiden.
Hemma i lägenheten finns minnena från sjömanstiden: en uppstoppad mungo som kramar ihjäl en kobra från Indien, en lampa i form av en fransförsedd bälta från Sydamerika och ett par tavlor med fjärilar, den ena vackrare än den andra, från Asien.
Men första uppdraget till sjöss höll på att bli det sista.
-- Den båten var en flytande likkista. Den hade blivit torpederad två gånger under kriget och blivit lagad med cement. Vi hade otur och hamnade i en storm, den värsta i mannaminne. Flera andra fartyg bröts itu. Vi klarade oss, fast man var förstås sjuk.
Hans berättelser från haven låter som om de vore på film. Besättningar som bestod av krigsskadade soldater, en kock som bar en svart mamba från Afrika om halsen, en ilsken apa som hände i kojgardinen passerar under samtalet.
-- Jo, jag har fått se mycket.
Det blev tryggt att återvända till Åtvidaberg och byta havet mot allehanda jobb inom kommunen. Sedan tog konststudierna vid.
Bernt studerade vid Gerlesborg i Stockholm och lärde sig yrket av kända konstnärer som Peter Dahl, Arne Isaksson, Olle Ängqvist, Christer Strömholm, Georg Suttner med flera. De första årens studier följdes upp med vidareutbildningar i metallemaljering och muralteknik.
-- De senaste 40 åren har jag bara målat och lyckats försörja mig på det. Fast det har varit kämpigt många gånger.
Som pensionär kan Bernt njuta av måla bara för lusten att göra det. Borta är kravet på att avyttra konsten. Men ateljén på Verksgatan i Åtvidaberg har han kvar. Där finns också mycket minnen, samlade som konst på ett galleri. Här trivdes många av Östergötlands färgstarkaste konstnärer och människor.
-- Vi hade mycket fester på gatan, Sven Lyra, bengt och Lolo och jag. Det är sådant man saknar nu.
Möjligen är det baksidan av att bli äldre.
Vänner går bort eller blir sjuka.
-- Jag saknar dem och de samlingar vi hade.
Bernt Holmström har haft betydelse för Åtvidabergs konstliv, inte bara som konstnär. 1973 var han med och bildade Åtvids konstförening hemma hos en annan Åtvidabergskonstnär, Folke Gullby. Själv mottog han kommunens första kulturstipendium 1976 och har medverkat i många utställningar både på hemmaplan och utsocknes. Bernts konst finns spridd i hela världen, som i Rio, USA och Australien.
-- En gång såg jag ett teveprogram från Australien. På en vägg hängde en av mina tavlor. Det var lite märkligt.
Födelsedagen firas på Verksgatan med mottagning från klockan 16.