Det regnade på bröllopsmorgonen den 3 juli 1932. När Karin och Sven några timmar senare lovade att älska varandra i nöd och lust sken solen.
-- Det var ett gott omen, säger Karin.
Ingen kan väl påstå annat. I dag firar Karin och Sven Larsson järnbröllop, 70-årig bröllopsdag.
Trädgården utanför deras villa på Björkvägen i Åtvidaberg är välskött och rofylld. Det susar stilla i träden, Karin och Sven kisar mot solen. De tycker lika mycket om varandra nu som alltid. Kärleken känns bara lite annorlunda, förklarar Karin.
-- Den har haft olika mening i olika tidevarv.
Karin växte upp i Borensberg men flyttade till Åtvidaberg under skoltiden. Sven är infödd socknabo. Det var folkdansen som förenade dem. I sin ungdom träffades de då och då på olika tillställningar i länet. Dessutom sågs de när de filade på stegen under kurserna hemma i Åtvid.
-- Jag tyckte att det såg lovande ut, berättar Sven. Karin var en rar flicka och hon dansade bra. Sedan fick jag höra att hon sjöng bra också.
-- Han såg bra ut, säger Karin om Sven. Han var snäll och redig.
Det fanns ytterligare en länk mellan dem. Svens kusin var skolkamrat med Karin.
-- Hon sa till mig när det var dags att fria. Och då gjorde jag det, säger Sven.
22 respektive 23 år gamla gifte sig Karin och Sven i Kristbergs kyrka utanför Borensberg. På kvällen hölls stort kalas på Göta Hotell för släkt och vänner.
Fyra år senare kom dottern Gunnel, och efter ytterligare två år föddes Hasse. Gunnel gick bort för två år sedan, något som fortfarande gör alldeles för ont att prata om.
De sju barnbarnen är numera vuxna och barnbarnsbarnen har blivit så många att de nästan är omöjliga att räkna. Medan Sven arbetade som tryckare på Facit skötte Karin hem och barn.
Aldrig någonsin har de bråkat med varandra.
-- Olika åsikter har vi ibland, men slagsmål blir det inte. Jag brukar ge mig, säger Sven och skrattar.
Att få äktenskapet att hålla är inte heller särskilt komplicerat, enligt paret Larsson. Hemligheten är egendomligt uppenbar:
-- Se till att vara sams och dela varandras glädje och lycka, säger Karin.
Det är det enda råd hon och Sven har att ge. För dem har det alltid varit självklart att hålla ihop.
-- När vi gifte oss var det inte så vanligt att man gick ifrån var-andra, säger Karin. Det är lite underligt att så många skiljer sig i dag. Framför allt är det synd om barnen.
Banden mellan Karin och Sven har stärkts av deras gemensamma musikintresse. Sven spelade trumpet i Åtvidabergs blåskår i 40 år, Karin sjöng i Åtvidabergs allmänna sångkör i 52.
De har också rest mycket. Monaco, Italien, Tyskland -- albumen dignar av minnen.
Till hösten lämnar Karin och Sven sin villa för en lägenhet närmare centrum. Åldern känns i kroppen. Tidigare intressen, som hand- och trädgårdsarbete, kan de inte längre ägna sig åt. Och det har blivit ensamt sedan många av vännerna gått bort.
Men de har varandra och de har sina minnen.
-- Det är på dem vi lever. Så hoppas vi att vi får vara tillsammans tills vi ska bort från denna jord, säger Karin.
Sven nickar.
-- Jo. Det har ju gått bra hittilldags.