När Karin Johnsson gick i pension för 15 år sen förväntade hon sig en lugn tid. Så blev det inte. I stället fylls hennes dagar av aktiviteter och långresor. Alldeles nyligen var hon en vecka i USA.
-- Har du någonsin träffat någon svensk som varit i Kentucky, frågar Karin retoriskt. Nej, tror jag är svaret. Inte jag heller.
Karin själv har varit där två gånger och delar gärna med sig av sina minnen. Hon är just hemkommen från den senaste resan. Tillsammans med sin dotter åkte hon runt i Kentucky i USA under en vecka och hälsade på bekanta -- personer som hon lärt känna första gången hon var där för 14 år sen. Men den gången var det nära att det inte blev någon gång.
-- Jag var tveksam om jag skulle våga åka. Min engelska är inte den bästa och jag hör dåligt. Men så såg jag Sören Kierkegaards råd i en tidning: "Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv."
-- Det fick mig att våga.
Då var det ett utbyte via föreningen Kvinnor i hem och samhälle. I gengäld mot att Karin tagit emot en dam från Kentucky under några dagar fick hon åka dit och bo hos 14 olika familjer under 17 dagar. Under hela resan blev hon behandlad som en drottning. Hon bjöds på allt och fick mängder av presenter.
-- Bland annat fick jag tolv kokböcker -- och jag som inte tycker om att laga mat, utropar Karin.
Efter resan höll hon brevkontakt med de flesta hon träffat och det var på så vis hon kunde åka dit igen.
Karin är väldigt tacksam för allt hon har fått vara med om. Samtidigt som hon gärna ser sig om i världen tycker hon det är viktigt att minnas var allt började.
Hon växte upp i ett trätoffelmakarhem på Östermalmsgatan i Motala. Efter att ha tagit sig igenom realskolan började hon jobba på kontor. Hon trivdes inte riktigt, så påhejad av mamma fortsatte hon att utbilda sig. Först på lanthushållsskola i Rimforsa, senare på kurser som maskinskrivning, bokföring, vävning och sömnad.
-- Jag hade alla tiders mamma. Amanda hette hon och var från Döderhult. Hon följde med på allting när jag var barn och uppmuntrade mig som äldre, berättar Karin.
Karin fick jobb som kanslist på dåvarande Domänverket hos jägmästaren i Karlsby revir. Samtidigt träffades hon Karl och när hon var 22 år gifte de sig.
-- Karl var slöjdlärare och hade långa sommar- och jullov. Det lockade och jag började fundera på om jag också skulle bli lärare.
Och så fick det bli. Efter några års utbildning i Stockholm kunde hon själv välja var hon ville bli placerad. Hon valde Åtvidaberg. Första åren som klasslärare, sen som speciallärare.
-- De flesta i Åtvidaberg över 25 år vet vem jag är, eftersom jag har varit runt på alla skolor, säger Karin, som tycker det är jätteroligt när gamla elever hälsar på henne.
För 15 år sen gick Karin i pension och förväntade sig ett lugnt liv. Det blev tvärt-om. Almanackan blev snabbt överfylld med olika aktiviteter. Hon är ordförande i Hörselskadades förening i Åtvidaberg och syjuntan som hon var med och startade för snart 50 år sen träffas fortfarande.
-- Nu för tiden blir det inte så mycket sytt -- istället spelar vi kort och äter gott.
Är hon och Kalle inte ute och reser till världens alla länder på somrarna, så brukar de gå på sommarkurser på olika folkhögskolor. Hon vill fortsätta lära sig nya saker och hänga med i utvecklingen. Dator har hon haft i tio år och vid den sitter hon en hel del.
När Karin nu fyller 80 år firar hon med öppet hus hela födelsedagseftermiddagen
-- Jag kan inte förstå att jag är 80 år. Men 80 år är inte gammalt, jag kan ju vara ute och resa. Är man där-emot 100 år börjar man bli gammal.
När posten kommer skyndar sig Karin ut till brevlådan. Hon väntar brev från en av vännerna i Amerika. Brevet hon väntat har inte kommit, däremot ett annat stämplat i USA. Ett födelsedagskort från en annan vän där.
-- Jaså, hon kom ihåg att jag fyllde år, säger Karin lite överraskat.
Karin lär fortsätta att hålla kontakten med sina amerikanska vänner och vem vet -- kanske blir det en ny resa till Kentucky.