Barbro är en energisk, entusiastisk människa och det är svårt att förstå att hon ska fylla 80 i år. Dialekten är tydligt närkingsk men där finns också något annat.

– Svartå, nära Degerfors, säger hon när jag frågar var första barndomshemmet stod.

Just det, den dialekten är lite speciell.

Artikelbild

| Barbro Wallgren är en drivande kraft i Vadstena Teaterförening, det syns tydligt hemma i hennes arbetsrum. Föreningen skulle behöva stöd av kommunen med en mötes- och administrationslokal, tycker hon.

Barbro har sedan bott i Fjugesta och i Örebro men kom till Vadstena för 30 år sedan, lockad av kärleken.

Hon berättar att hon ganska nyligen var på väg att flytta tillbaka till Örebro men att flyttplanen sprack när det speciella äldreboende hon siktade på hade för få intresseanmälningar. Nu blir hon nog kvar i Vadstena. Vilket bland andra teaterföreningen ska vara tacksam för.

– Det blir ju så att jag är med överallt. Jag har svårt att förstå dem som inte gör något alls, säger hon.

Som yrkesverksam jobbade Barbro som utredare på Försäkringskassan, redan när hon bodde i Närke. När hon kom till Östergötland och gifte sig med vd:n för Borghamns Sten, nu bortgången sedan fem år, fortsatte hon att arbeta för samma arbetsgivare, under en kort period som sjukbesökare. Hon reste runt i länet, besökte sjukskrivna och hade koll på att de följde reglerna för sjukersättning.

Artikelbild

| Efter bara en kort tid som medlem i Vadstena Teaterförening tog Barbro Wallgren hand om ordförandeposten.

– Det var ju mest att man skulle visa sig. Men nog gällde det att kunna ta folk. Och att hitta! Jag reste runt överallt på småvägar. Men jag fixade det. Det var ett intressant jobb.

Barbro berättar att hon, uppväxt i en bruksort som hon är, kände igen mentaliteten hos invånarna i till exempel Boxholm och att det underlättade i kontakten med folk.

Hon var också fackligt engagerad, i det som från 1969 hette Försäkringsanställdas Förbund och som 2002 uppgick i Statstjänstemannaförbundet och därmed lämnade LO för TCO.

Barbro är dock socialdemokrat och partimedlem sedan länge.

För 20 år sedan gick hon i pension.

– Det var nedskärningar på gång då, så jag sa till de yngre: ’säg upp mig’.

Så blev det.

Men Barbro har ju inte direkt valt att vila.

Redan hemma i Svartå lockades hon av teater och var i 20-årsåldern på turné med ett revysällskap från orten, hörande till nykterhetsrörelsen. Barbro sjöng, dansade, agerade.

Senare satt hon i kulturnämnden i Örebro, liksom i kommunfullmäktige och i kommunstyrelsen. Och naturligtvis var hon ordförande i Örebro Teaterförening.

– Så fort jag kom till Vadstena tog jag ju reda på att här fanns en teaterförening. Jag var styrelsemedlem i ett år innan jag valdes till ordförande 1995. Dåvarande ordföranden Göran Lindgren stöttade mig och fanns kvar i styrelsen.

Teater är inte Barbros enda passion. Hemmet är smyckat med konst, bland annat en skulptur av Richard Brixel, en vän till Barbro, vars verk kan ses på torgen i bland annat Örebro och Askersund.

– Och jag jobbade under lång tid länge och mycket med att sälja för Konstfrämjandet, berättar hon.

Sedan länge får Barbro Wallgren sägas vara den starka profilen i Vadstena Teaterförening. Blott 1,47 lång och med en glad, smittande entusiasm för kultur och teater jobbar hon hårt för att utöka medlemsantalet i föreningen. Det ligger just nu på 255, vilket gör föreningen större än den i Motala.

– Föreningen måste leva vidare och växa, en så särpräglad kulturstad som Vadstena måste ha en livlig teaterförening, säger hon och tillägger att kommunen gott kunde stötta föreningen mer. Det ekonomiska anslaget ökade från 25 000 till 30 000 i år men föreningen har ingen egen lokal. Administrationen sköts i Barbros arbetsrum, fullt av pärmar och papper.

Och det är inte lätt att få med unga människor på tåget. Vi talar också om det svårbegripliga att kultur i allmänhet och kanske i synnerhet teater tycks vara en angelägenhet för mest kvinnor. ”Kulturtanterna”.

– Ja, jag har funderat mycket på det där men jag vet inte varför männen är så svåra att få med. Det är egentligen obegripligt.

En annan stötesten för en teaterförening är att folk som ändå går på föreställningarna gärna ”vill ha något lättare. Vi vill ha roligt på teatern”, säger många. Barbro förstår det men…

– Det måste vara svårt också. Livet är ju svårt! Man ska få med sig något att tänka på efter ett teaterbesök.

Barbro berättar om smällar hon har tagit i sitt liv. Svåra händelser, och de har gjort henne starkare.

Musik är en annan del av Barbro Wallgrens liv. Hon sjunger i kör i Vadstena och varje torsdag besöker hon ett demensboende och sprider glädje med lite solosång à capella vid fikabordet.

Och så blir det ju teaterresor till andra städer, till Dramaten i Stockholm, till exempel. Just nu är hon nyfiken på Lars Noréns ”Andante” på Dramatens Lilla scen, ett slags mässa om åldrandet och en hyllning till livet och människan.

Skulle nog ge Barbro något att ta med sig ut ur salongen.