I morgon går Sven-Olof Fagerhov i pension. Fast endast från tjänsten som pingstpastor i Borensberg. Gud tänker han nämligen fortsätta tjäna.
Om Sven-Olof Fagerhov som tonåring hade fått höra att han skulle bli pingstpastor, skulle han antagligen inte ha trott på det. Han växte visserligen upp i ett troende hem, men som tonåring var det fotbollen och inte tron som styrde.
-- Fotboll och Gud gick inte ihop, i alla fall inte i det sammanhang jag befann mig i -- det var helt otänkbart.
I 20-årsåldern kom han tillbaka till kyrkan. Vid det laget hade han hunnit göra värnplikt i ingenjörstrupperna i Boden och jobbade som grävmaskinist i Söderhamn. Kristi himmelfärdsdagen 1960 gick han till Pingstkyrkan för att, som han själv beskriver det, kolla upp stället.
Där möttes han av en mycket mera positiv atmosfär än den han hade upplevt tidigare. I stället för orden "du får inte", fick han undervisning om att söka hjälp genom bön för det som behövde förändras i hans liv.
-- Jag trivdes så bra och fick ett stort behov av att gå i kyrkan. Om det inte var möte i Pingstkyrkan åkte jag till Baptist- eller Missionskyrkan i stället.
I Söderhamns pingstkyrka blev han snabbt involverad i barnarbetet och fungerade under en tioårsperiod som söndagsskoleföreståndare. Här träffade han också sin hustru Edith och det var på en husvagns-semester tillsammans med henne som han bestämde sig för att bli pastor. Närmare bestämt en natt i Kolmården när han inte riktigt kunde somna.
-- Jag minns det så tydligt. Jag kände starkt inom mig att Gud sa att jag skulle bli pastor.
Sven-Olof berättar att han först kämpade emot, eftersom han inte tyckte att han kunde predika.
-- Jag vill syssla med det Gud vill. Det är det viktigaste.
Hur kan du veta vad Gud vill?
-- Det är en visshet. Ibland kommer det i tanken och ibland är det en känsla. Det är så starkt.
Första pastorstjänsten fick han på Färingsö i Ekerö kommun utanför Stockholm. Efter två år blev han kontaktad av Pingstförsamlingen Borensberg -- Klockrike och där har han arbetat i 26 år. Åren har bestått av både andliga och praktiska uppgifter.
Till exempel satt han bakom spakarna till mobilkranen som användes när församlingens kyrka byggdes i början av 1980-talet.
Fast något vidare på att predika är han inte, i alla fall inte om han får säga det själv.
-- Mina områden är bön och själavård, det vill säga samtalsterapi. Jag har fått hjälpa många människor som varit psykiskt skadade och som inte kunnat få hjälp på annat håll.
Medkänslan märkt tydligt när Sven-Olof berättar om några av de situationer och de människor han mött. Vid ett par tillfällen brister rösten och ögonen fylls av tårar. Det går genast över, men jag kan inte låta bli att undra hur han orkar.
-- Även om det är svåra situationer, så blir det inte tungt eftersom jag samtidigt känner en sån glädje i det jag gör, försöker han förklara.
-- Det är ju Gud som leder mig, ger mig kraft och glädje.
Stöter du aldrig på tvivel och motstånd?
-- Jo, visst. En del säger att jag ser demoner i varje hörn. Men jag bryr mig inte. De som kommer till mig behöver verkligen hjälp. Psyk är bra, men de har inte Jesus.
I april fyllde Sven-Olof 65 år och i morgon avtackas han från sin tjänst i Pingstkyrkan. Det han framför allt ser fram mot är att slippa administration och pappers-arbete.
-- Jaa, det har jag längtat efter det sista året. Men sen har jag många uppgifter i kyrkan som jag kanske kommer att ha kvar. Fast mest ska jag nog ägna mig åt själavård och bön.
Skulle det vara möjligt för dig att ta pension från Gud?
-- Nej, då har jag ingenting kvar att leva för. Det här är en livskallelse.
sven-olof fagerhov