Hon är född i Motala. Gymnasiet gick hon på musiklinjen i Norrköping. Efter detta följde folkhögskola i Stockholm. Sedan tillbaka till Motala och jobb som frikyrkomusiker i ett år innan Musikhögskolan i Malmö. Musikutbildningen är gedigen. Hon är utbildad musiklärare i Malmö och sedan har hon en jazzmusikerutbildning i New York i bagaget.

I 30-årsåldern, vid millennieskiftet, åkte Lena till New York. En utbildning hon sökt till och kom in på. Två år blev det i staden. Lärarna vid jazzmusikutbildningen var musiker själva, på en hög nivå så utbildningen bestod mer av kurser.

– Man gick en storbandskurs, en blueskurs, man gick komposition och då skulle man komponera som Thelonious Monk eller Duke Ellington, så man fick en förståelse för hur de hade komponerat.

Artikelbild

| Lena Tjäder Smith fyller 50 år den 3 december.

New York och utbildningen – var det en dröm som föll på plats där?

– Ja, det var faktiskt så. Jag kommer ihåg när jag steg av planet, det var som en hästspark i bröstet. Av energi. Jag hade varit i stan tidigare men nu var det min stad.

Efter New York blev det jobb på Musikhögskolan i Malmö. Fram till 2007.

– Då jobbade jag parallellt ett halvår på Musikhögskolan och var i Berlin, då hade jag redan liksom flyttat till Berlin. Det var bara meningen att det skulle vara ett frilansår, för att det var roligt. Ta en paus från jobbet i Malmö. Det var då jag träffade min man, Brian Smith. Som kommer från Alabama i USA. Vi fick också barn där, Gabriel, år 2011. Sedan råkade jag av en slump, när jag var här och spelade 2013, träffa en kollega här på Kulturskolan. Då frågade jag på skoj om de hade något jobb åt mig. Jo, det hade de, man sökte en sångpedagog. Så ett par dagar senare hade jag jobb. Efter ytterligare ett par dagar hade jag en lägenhet.

Sedan 2013 är Lena, Brian och Gabriel Motalabor.

– Det är perfekt när vår son är i skolåldern, mormor och morfar (Violet och Torvald Jangvik) finns i stan. Det är fantastiskt att han får lära känna dem ordentligt.

Ingen noja för att fylla 50?

– Nej, så länge jag är frisk så spelar det ingen roll. Det är ju bara en siffra på ett papper. Man kan hinna med ohyggligt mycket på kort tid om man bara är fokuserad.

Det har alltid varit musik för Lena. Hon har inga minnen av att hon ville bli något annat, vare sig astronaut eller prinsessa.

– Det har varit musik ifrån det jag var fyra år. Jag började spela piano då och det var det jag gjorde när jag kom hem från skolan. Varje dag. Det är som meditation.

Du är musiklärare men är det mycket musik annars också?

– Jag sjunger mycket, solo. Men jag körar också. Sedan kompar jag, som pianist. Kompar både mig själv och andra. På julafton får jag komma ut till Råssnäskyrkan och kompa Hanna von Spreti.

Men det är inte bara att framföra musik som gäller för Lena. Hon komponerar också, både text och musik.

– De senaste åren har det blivit väldigt lite. Jag sörjer det. Jag längtar efter att ha den tiden. Det räcker inte med att man har ett par dagar. Man måste gå och svettas ett tag. Du måste ha ganska mycket utrymme för att det ska komma ut någonting. Musiken finns ju bara där och du måste vara öppen för den. Har du för mycket stress i livet, så finns inget mellanrum. Jag måste vara tom för att det ska komma.

Vilket kommer först då, i komponerandet?

– Oftast kommer allting på en gång. Melodi och text kommer samtidigt. Ibland sitter jag och jammar ackord, bara klanger. De bästa låtarna kommer färdiga. På en kvart.

Hur många plattor har det blivit?

– Det har bara blivit en. Den kom 2006. Det är dags för en ny och det finns material till en ny och vi har en plan till en ny med mitt band. Men det är tid som behövs.

Vad är mest lustfyllt av allt det du sysslar med?

– Det är en kombination av allting. Det är fantastiskt att vara lärare. När man kan förmedla något som kan få någon att växa. Jag tycker olika samarbeten är det roligaste, jag har mitt eget band där jag skriver musik med min pianist Johan Ravelid och sedan sjunger jag i Motala Storband.

Har du någon fritid och vad gör du då?

– Då är jag är den tystaste människa som finns, när jag är hemma och dörren är stängd. Då låter katten, mannen och barnet men inte jag. Jag tycker om skog och natur. Det är det största konstverket, ljudmässigt och bildmässigt. Jag kan få otrolig inspiration av träd, vatten och ljuset.

Blir det stort 50-årskalas?

– Nej, jag har inte tid.