Förr hade varje socken sin egen jordemor som hjälpte traktens barn till världen och kände mammorna väl. Det innebar stor trygghet för mammorna.

"Min barnmorska" startade på Karolinska i Huddinge i höstas. 28 bebisar har fötts i den nya vårdformen och med ett tillskott av tolv miljoner kan 480 kvinnor årligen ges möjlighet att ha en och samma barnmorska under graviditeten, förlossningen och sex–åtta veckor efter.

Arbetet följs vetenskapligt för att ta reda på hur kvinnor och barnmorskor uppfattar arbetssättet.

– Jag välkomnar att det utarbetas en arbetsmodell, men tycker det är slöseri med skattemedel att undersöka hur mödrar och barnmorskor "uppfattar arbetssättet". Det är ju en fullständig självklarhet att de flesta mammor vill ha det så här, det vet varenda barnmorska, säger Åsa Österberg, som delar sin tid mellan det egna företaget och förlossningen på LiU.

Själv har hon arbetat så här i 20 år och har fler kunder än hon någonsin hinner med.

– I snitt har jag sex mammor om året. Vi har ett kontrakt som säger att de kan kontakta mig när de vill, även mitt i natten, och att jag är deras barnmorska när bebisen väl bestämmer sig för att komma. Därtill förlöser jag cirka 50 barn om året på min halvtidstjänst på sjukhuset.

Vad är den största poängen?

– Att vi vid förlossningen redan känner varandra. Jag vet om vilket bagage mamman har, hur hennes förväntningar och erfarenheter ser ut och det gör att hon känner en stor trygghet. Det är ju en enorm skillnad mot att träffa en barnmorska för första gången.

Modellen passar långt ifrån alla barnmorskor. Att ha ständig jour och snabbt kunna ställa om det egna privat- och yrkeslivet när en förlossning drar igång kräver mycket logistik.

Men det är värt precis allt för en barnmorska att få hjälpa en mycket rädd kvinna till att bli trygg, menar Åsa.

– Att lotsa en mamma vägen fram till förlossningen och se hur hon växer, får ökat självförtroende och är stolt över sin kropp, det är en gåva och rena magin. När man lyckas fullt ut skulle mamman i slutet av graviditeten i princip kunna föda sin bebis ensam ute i skogen.

Precis som det finns människor med behov av extra stöd i skola och arbetsliv, finns det mödrar som också har det.

– För dem är den här vårdformen helt ovärderlig. Det kan vara mammor med en diagnos, med psykisk sjukdom, med förlossningsrädsla eller mammor som upplevt övergrepp och misshandel.

Men Åsa märker också att unga mammor, födda på 90- och 00-talet och utan ovanstående med sig i bagaget, vet mer vad de vill och förutsätter ofta att samma barnmorska finns med genom hela graviditeten.

Hon har aldrig gjort någon egen undersökning om vad hennes mammor tycker om arbetssättet.

– Det behöver liksom inte forskas om det uppenbara. Jag både ser och känner mammornas trygghet under förlossningsarbetet.

Åsa välkomnar att "Min barnmorska" sprider sig över landet, att en arbetsmodell utarbetas och att det blir ett tillåtet sätt att jobba också för regionsanställda barnmorskor. Att de kan ingå i ett team där de havande kvinnorna lär känna ett par barnmorskor ifall den egna skulle bli sjuk eller av annan anledning får förhinder när det är dags för förlossningen.

I Stockholmsprojektet vänder sig vården i huvudsak till invandrarkvinnor.

– Men vårdformen borde ju vara en självklarhet, anser Åsa. Alla kvinnor kanske inte har det här behovet, men de flesta, vill jag påstå.