Sedan 2015 är han chef för avdelningen för grova brott vid polisen i Norrköping. Men det var inget självklart yrkesval.

– Min mamma blev väldigt överraskad när jag kom hem och berättade att jag hade sökt till polishögskolan, säger Leif Hermansson.

– Det var inget som jag hade pratat om innan, utan det kom som en blixt från klar himmel.

Hur han kom på idén att bli polis vet han inte riktigt, men det är i alla fall inget val som han ångrar 43 år senare.

– Jag kanske är snål av födseln, utbildningen var ju betald, säger han och ler lite grann.

Efter de obligatoriska tio månaderna på polishögskolan valde Leif att söka sin aspiranttjänst i Norrköping, trots att han då bodde i Tallboda.

Under sin tid som ordningspolis var han en av dem som ingick i den så kallade City-gruppen under åren 1980–1986.

– Då var vi två grupper som fick ett uppdrag som löd: "Håll rent i city – lös problemet". Vi fick lägga upp det där hur vi ville.

Ett upplägg som uppenbarligen var bra, då det var bra ordning inne i city under den perioden. City-gruppen lärde känna alla missbrukare och alla affärsidkare gillade att polisen kom omedelbart när de till exempel hade problem med snattare.

1986 fick Leif problem med ett knä och tvingades till en operation. Lite komplikationer följde och han blev sjukskriven i tio månader. När han kom tillbaka i tjänst blev det på den så kallade "vakten", innan han började åka radiobil.

Saknar du inte tiden från då du var ute på gatorna i radiobil?

– Var sak har sin tid. 1995 gick jag en chefsutbildning inom polisen och var runt på i stort sett alla avdelningar under ett år. Då var det på dagtid. Jag kommer ihåg att jag inte var så sugen på att jobba nätter igen efter det. Det passade också mycket bättre för familjen när jag inte jobbade natt och så var jag ju fotbollstränare på den tiden. Jag började då på span eftersom det var bättre då man jobbade tvåskift, dag eller kväll.

Att arbeta som polis innebär ofta att man utsätter sig för stora risker. Men Leif säger att han varit ganska så förskonad genom åren.

– Visst, jag har dragit vapen några gånger, det har jag gjort. Men jag har aldrig blivit direkt hotad, mer än verbalt.

– Min kollega Anders Selevik och jag åkte radiobil tillsammans i många år. Vi hade en, som vi ser det, ganska bra framtoning. Vi var rätt stora kroppsligt, utan att vara några jättebitar, men höll en bra stämning och skojade lite med dem vi skulle ingripa mot. Tror att det underlättade en hel del. Vi vek däremot aldrig ned oss, men det var inte heller vi som bjöd upp till "dansen".

1996 började Leif på narkotikaroteln.

– Där var jag både spanare och utredare. Ett roligt arbete och 2003 blev jag chef för narkotikaroteln.

– Jag är ganska bra på att stänga av, visst ligger man och grubblar i bland, men jag är inte så där "jättepolis" på fritiden.

Men när han arbetade vid narkotikaroteln som spaningsledare var det ibland påslag dygnet runt.

– Då funderade man mycket. Ska vi slå till? När ska vi slå till?

– Ju längre tid man spanat desto svårare blir beslutet. Säg att man lagt ned ett års arbete, då är det tufft att ta beslutet om det är dags att slå till eller inte.

Leif valde då ofta att ha en dialog med sina kollegor. Han ville att de skulle säga sin åsikt innan man tog beslutet istället för att komma efteråt med synpunkter.

– Sedan ringde spanare som var ute i fält dygnet runt med frågor som måste tas snabba beslut på. "Ska vi hänga på?", "ska vi sova över?" eller "ska vi slå till nu?"

– Även om telefonen ringde dygnet runt kunde jag koppla av det ganska bra. Det är nog en bra egenskap så man inte bränner ut sig.

Leif berättar att han märkt hur kriminaliteten förändras under hans år vid polisen. De äldre poliser som var i tjänst när Leif började tyckte att det var förskräckligt då, men det har blivit värre sedan dess.

– De som fotpatrullerade när jag började kunde gå fram till några personer som stod i grupp på gatan och be dem skingra sig, då gjorde de det utan knot. Riktigt så är det inte nu för tiden.

På senare år har bristen på personal varit kännbar. Leif säger att hans avdelning grova brott gärna kunde ha mer personal.

– Det vanliga flödet klarar vi av att hålla under armarna. Men kommer det ett större ärende, som till exempel ett spaningsmord, då får allt annat läggas åt sidan.

– I de lägena samarbetar vi inom hela polisregionen, det är den stora vinsten med den stora omorganisationen vi gjort. Sedan har ju alltid rikskrim stöttat i de här grövre brotten.

Under en tid var Leif chef för en del av den så kallade Aktionsgruppen. Där samverkar polis och andra myndigheter mot grov organiserad brottslighet. De man arbetar mot är kriminella organisationer som säljer narkotika, men de kan även smuggla cigaretter, miljöfarligt avfall eller människor. Arbetet i Aktionsgruppen riktar även in sig på grovt kriminella som begår skattebrott och utnyttjar olika typer av sociala skyddsnät som sjukpenning och a-kassa.

– Det var något helt, helt nytt. Och mycket framgångsrikt.

När Leif inte jobbar så blir det en hel del golf. Både på svenska banor och utomlands. Efter en knäoperation har handicapet sakta gått upp och ligger nu kring 17.

– Nu när jag går i pension så har jag tid att sänka mitt handicap igen. Som bäst har jag varit nere på 11 ett tag.

– Jag har redan blivit erbjuden att vara med på en pensionärstour, säger Leif och ler.