-- Arne är värd en Correntårta och hans häst en påse morötter, tycker Anita Aleryd.
Nu har åtminstone det ena önskemålet blivit uppfyllt. Vi åker med Anita till Arne i Fågelstad och passerar platsen där hon var nedgrävd i en snödriva. En vecka senare är det grönt på fältet och snödropparna börjar blomma i trädgården hos hennes samarit.
Anita överräcker en bukett gula tulpaner. Så blir det spontant utbyte av kramar och uppmuntrande kommentarer.
-- Du räddade min dag och min bil och uppträdde verkligen föredömligt, säger Anita.
-- Jag gjorde bara vad alla borde göra, säger Arne. Man sviker ju inte en människa i en nödsituation.
I yrvädret var det många som blåste av vägen, möjligen mest kvinnor. De tycks i alla fall vara mest benägna att skicka rosor, eller tulpaner då, till sina hjälpare. På Ordet fritt i Corren har vi de senaste dagarna kunnat ta del av en rad berättelser på samma tema.
-- Jag borde nog inte ha gett mig ut i snöovädret, men när jag insett allvaret var det för sent att vända, konstaterar Anita.
Hon åkte från Linköping till Vadstena för traditionsenlig fika med några släktingar. Linnea, en tjej på 88 år, väntade med sin rullator och tiden började bli knapp för Anita.
-- Jag ville inte komma för sent och kände mig lite stressad. Det kanske bidrog till dikeskörningen.
Det kom en kastvind som hon inte kunde parera. Den vinröda Golfen for av vägen och hängde så snett att dörren var svår att öppna. Utanför ven vinden och yrde snön.
-- Jag var inte skadad men skakad, och jag irriterade mig på en fyrhjulsdriven Toyota som drog förbi på vägen. En sådan skulle man ha, tänkte jag, den är perfekt i rådande väderlek.
Anita ringde 112 på mobilen och fick numret till bärgningstjänsten. Men där tutade det förstås upptaget.
Då rycktes bildörren upp. Där stod en trygg herre, som frågade om Anita var skadad.
-- Var bara lugn och kom över till min bil. Det här ska vi reda upp.
En vecka senare träffas de alltså igen och jämför sina minnesbilder:
-- Kommer du ihåg att jag tog dig om pannan? undrar Arne. Jag ville förvissa mig om att du var okej.
-- Jag minns inte mycket av de första minuterna, säger Anita. Det var så rörigt alltihop.
I alla fall satte de sig i Arnes Skoda och pratade i lugn och ro. Han fick klart för sig att Anita hade en tid att passa i Vadstena.
-- Då kör jag dig dit. Så resonerar vi under färden.
Bakom nästa kurva stod bärgaren, som skulle dra upp en annan bil ur diket. Anita trodde nästan inte sina ögon. Där satt den fast, den fyrhjulsdrivna Toyotan.
-- Skadeglädje? Nej, men det kändes nästan lite skrattretande.
Mannen i bärgningsfordonet svettades. Han hade slitit i ett par dygn nästan utan sömn, det var verkligen högsäsong i bilframgrävningsbranschen. Arne Kindahl kände killen och frågade om han kunde bärga en Golf som satt fast en bit därifrån.
Jodå, det löste sig. Anitas bil hade snart dragits upp. En dryg halvtimma försenad kunde hon, något skakig ska erkännas, fortsätta sin avbrutna färd mot Linnea och tjejerna på kondiset i Vadstena. En vän och en erfarenhet rikare.
-- Arne visade bra omdöme och föredömlig beslutsamhet, precis så ska man handla, understryker hon.
Arne Kindahl kan sträcka på sig. Han är en stabil man med bestämda åsikter och en nyttig hobby.
-- Jag kör ved och timmer i skogen med en nordsvensk brukshäst som heter Fanny. Det är en härlig sysselsättning.
Arne var på hemväg från stallet när han fick rycka in och hjälpa Anita ur knipan. En vecka senare blev det ett lyckligt slut på äventyret med både blommor och tårta. Och en kram till.
-- Det var bra att du kom hit, för jag hade inte hittat dig annars, konstaterar Arne. Lappen med din adress blåste ut genom bildörren och försvann i yrsnön.
Vilken tur då att inte Anita gjorde detsamma.