Gravstenen har en tydlig relief som även en blind skulle kunna avläsa. En man och en kvinna vilar bredvid varandra, och mannen är något högre än kvinnan. Gravstenen är tillverkad av en okänd mästare och kan ha tillkommit på 1620-talet.
Det är känt, tack vare den katalogisering som Sune Ljungstedt har genomfört av gravstenar i Östergötland för länsmuseets räkning. Figurerna på stenen är schablonmässigt avbildade. Borgare i städerna återgavs under denna tid på samma sätt, präster och högre militärer skiljde sig däremot från denna porträttyp genom sin klädsel, skriver han.
Av den uthuggna texten framgår att stenen ursprungligen tillverkades för Sven Siggesson i Sik. Förutom hans hustru kan det finnas flera släktingar under stenen.
Kvinnan har ett huckle. Det ingick i dåtidens sorgdräkt vilket tyder på att hon var sörjande när hon dog, kanske som änka vilket innebar att mannen hade gått bort före henne. Bredvid mannens ben syns en dödskalle och ett timglas, tecken på livets förgänglighet. Vid sidan av hans huvud svävar två änglar som symboliserar att själen överlever döden.
Mannens utseende med skägg och mustasch återfinns på många kungaporträtt från den tiden. Likaså fotbeklädnaden är tidstypisk.
Lite udda är mannens sätt att ha händerna sammanknäppta.
Kvinnan håller samman händerna på samma sätt som lucia brukar göra, och det var långt vanligare på den tiden, menar Sune Ljungstedt.
Människorna på 1600-talets porträttgravstenar kan liknas vid utklädda dockor. Placeringen av man och kvinna följer de heraldiska reglerna, nämligen att mannen alltid står till vänster ur åskådarens synpunkt.
Ofta övertogs gravstenen av dem som brukade gården, berättar Sune Ljungstedt. Det kostade en del pengar att köpa en sådan plats i kyrkan, olika mycket beroende på var stenen placerades, berättar han. Den aktuella stenen återfinns dock inte på samma plats där den var från början eftersom stenarna har flyttats om i samband med en renovering.
Gravstenen köptes 1755 av den dåvarande ägaren till Sik. Av stenen framgår att han var rusthållare, men istället för sitt hela namn finns endast initialerna IIS inhuggna, liksom ACS. De senare kan vara hans hustru, tror Sune Ljungstedt.
Ingvar Wik, som äger gården Sik i dag, har i alla fall inget släktskap med de ovanstående. Hans pappa, David Wik, kom från Småland och köpte gården 1935. Men genom grannfamiljen Hedelius har han fått lite kopior på dokument och brev om tidigare ägare.
Det lär ha funnits en Sune Sik på 1200-talet som skulle ha varit son till självaste kung Sverker och vars gravsten finns vid Vreta kloster. På 1700-talet finns det uppgifter om en Sture Sik i Heda socken och sedan en frälseman Birger Sik, kanske handlade det om far och son.