Min erfarenhet av att ha mött hundratals mĂ€nniskor som sökt hjĂ€lp i terapi kan egentligen kopplas till en frĂ„ga: âVad har du för bild av dig sjĂ€lv?â Vi bĂ€r alla den hĂ€r frĂ„gan inom oss livet igenom Ă€ven om vi inte dagligen tĂ€nker medvetet pĂ„ den.
Identitet kallar vi fenomenet som kommer frÄn latinets "Idem et Idem" och betyder "à ter och Äter". Ett bra uttryck eftersom identiteten Àr nÄgot vi utgÄr frÄn i allt vi gör, tÀnker och berÀttar om oss sjÀlv. Under första delen av vÄra liv utvecklas identiteten. Den byggs upp sÄ att vi förhoppningsvis kÀnner oss skapligt okej med den egna sjÀlvbilden och med den kollektiva bilden vi har av oss tillsammans med andra. Den tidiga prÀglingen Àr viktig. Ett barn som fÄr en övervÀgande destruktiv sjÀlvbild med sig frÄn uppvÀxten kommer förmodligen behöva kÀmpa mot bilden under sitt vuxenliv. Ett barn som prÀglas med en övergripande positiv sjÀlvbild kommer lÀttare att trivas med sig sjÀlv.
Vi utvecklar sjĂ€lva som intensivast vĂ„r sjĂ€lvbild under tonĂ„ren och som ung vuxen. UtifrĂ„n vĂ„r Ă€rvda personlighets medfödda förmĂ„gor och begrĂ€nsningar söker vi och testar vem vi Ă€r genom grupptillhörigheter, livsstil, yrkesval, relationer. VĂ„rt sociala jag utvecklas och sĂ„ smĂ„ningom blir vi mer och mer invanda vid vĂ„r identitet. HjĂ€rnan blir prĂ€glad att tĂ€nka automatiska tankar som âsĂ„n Ă€r jagâ, âsĂ„ skulle jag aldrig göraâ, âjag skulle aldrig vĂ„ga ...â. SjĂ€lvbilden blir ett sĂ€tt att kĂ€nna igen mig sjĂ€lv och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt trygga mig sjĂ€lv sĂ„ lĂ„ngt det gĂ„r. DĂ€rför blir Ă€ven en destruktiv sjĂ€lvbild nĂ„got som ger en slags trygghet â jag behöver inte leva i ovisshet om vem jag Ă€r. Vi möter ju ofta berĂ€ttelser i medier om hur viktig den upplevda identiteten Ă€r. Speciellt viktig blir den nĂ€r mĂ€nniskor upplever sin identitet bli ifrĂ„gasatt. NĂ€r identiteten hotas blir vi rĂ€dda och börjar försvara oss. Det gĂ€ller för individer likvĂ€l som för grupper. Vi ser ju hur mĂ€nniskor slĂ„ss och Ă€r beredda att dö för sin nationella identitet.
En grej med identitet Àr att nÀr den vÀl Àr etablerad vill vi inte gÀrna slÀppa den. Trots att identitet bara Àr en konstruktion i hjÀrnan Àr jag rÀdd för att inte veta vem jag blir om den förÀndras.
Jag har ibland pĂ„ till exempel ledarskapsutbildningar gjort en intressant övning. En deltagare stĂ€ller samma frĂ„ga lugnt gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng till en annan. FrĂ„gan Ă€r âVem Ă€r du?â. Jag minns nĂ€r jag var med om övningen för mer Ă€n trettio Ă„r sedan hur jag först gav en lĂ„ng rad med rationella svar: âJag Ă€r en man, jag Ă€r psykolog, jag Ă€r trebarnsfarâ. För att snart bli mer existentiell: âJag Ă€r en levande varelse, jag Ă€r en kĂ€nnande medmĂ€nniskaâ. NĂ€r frĂ„gan bara kom igen gled jag mer och mer ifrĂ„n min givna identitet. Jag minns att jag pĂ„ slutet svarade ungefĂ€r âJag Ă€r en samling atomer och kemiska processer i universum som fĂ„r liv, lever intensivt och dörâ. För mig blev övningen viktig och gav upplevelsen av hur konstruerad identiteten egentligen Ă€r. Jag vet pĂ„ ytan vem jag Ă€r, men pĂ„ djupet âŠ? Jag tror att mĂ„nga liknande upplevelser har hjĂ€lpt mig att inte fokusera lika mycket pĂ„ vem jag Ă€r utan mer vara nyfiken pĂ„ vem jag blir tillsammans med andra, och vilka andra blir tillsammans med mig.
Forskning om personlig utveckling visar att den hÀr erfarenheten ibland tycks komma i takt med att vi blir Àldre och nÀr vi gÄr igenom kriser. Identiteten blir dÄ inte lika viktig. Man kan leva mer i ovisshet. Man tar inte saker för givna och nyfikenheten blir en daglig följeslagare.
Som nĂ€r jag vaknade i dag och la mig en stund tillsammans med min kĂ€ra i sjukhussĂ€ngen blev jag nyfiken pĂ„ vem jag var. Svaret kom: âJust nu, mitt i sorgen, Ă€r jag Ă€r en lycklig man som levt ett lĂ„ngt liv med denna underbara kvinnaâ. I morgon fĂ„r jag pĂ„ nytt uppleva vem jag blir utifrĂ„n det oberĂ€kneliga som sker i livet.