Läkare i Korea och i Linköping, ivrig förespråkare av företagshälsovård, bevakat svenska västkusten under kriget...
Att träffa Kurt Wallner inför 90-årsdagen bjuder på en tidsresa och många nya erfarenheter. Vissa saker tror man sig ju veta; som att läkare alltid haft det tryggt och bra och hur många jobb som helst att välja bland men Kurt Wallner berättar om hur han vikarierade på många håll under lediga perioder för att kunna försörja sig och sin familj och hur lite trygghet även en läkare hade då på 1950-talet.
I Linköping är han nog mest känd som företagsläkaren. Många är de anställda vid olika företag som träffat honom via Roxenhälsan.
Innan han bestämde sig för läkaryrket ville han bli sjöman. Han mönstrade på en båt, men skadade sig snart i foten och fick finna sig i att ligga still och övertalades då av föräldrarna hemma i Sundsvall att plugga lite mer.
En tid med ganska så brokig studie- och yrkeskarriär följde:
Militärtjänstgöring på pansarskeppet Sverige. Komplettering av gymnasiebetygen, men han blev less och uttråkad och fick jobb på kommunalkontoret i Sundsvall istället. Socialinstitutet i Stockholm. Efter två terminer där till Stockholms stads revisionskontor, som sökte arbetsvilliga studenter.
Precis när han fick möjligheten att börja studera till läkare vid Karolinska institutet i Stockholm startade andra världskriget. Kurt Wallner hade hört i radion att det var mobilisering och anmälde sig. Läget var en aning förvirrat och det dröjde innan han fick en placering på en jagare.
Han fick en uniform, lite kläder i sjösäcken och en tågbiljett till Lysekil, där han patrullerade i sex månader. utefter den svenska gränsen.
-- Vi var skraja. Vi hade tyskarna bara 300-400 meter längre bort. Kanonerna var riktade mot oss. Det hade varit en struntsak att skjuta oss i sank.
-- Vi själva hade ammunition för en halvtimmas eldgivning. Det var den tiden då statsministern talade om att det svenska försvaret var gott.
Knappt om ammunition och knappt om kläder. Den som blev blöt (och det hände förstås) fick vara blöt.
De som var inskrivna vid universitet kunde bli fria från militärtjänstgöringen, Kurt Wallner fick permission och kunde börja studera 1940.
Han sitter hemma i det stora, ljusa vardagsrummet på Djurgårdsgatan och berättar om åren som läkare. Om hur han fattig som en skåpråtta fick se till att få vikariat under somrarna och på alla andra ledigheter.
Han hade bildat familj med Karin och familjen följde med till St Ekeby i Västergötland, till Vadstena lasarett, (då var du med Eva, fast du inte var född, säger Kurt Wallner till sin dotter, som kommit in i lägenheten och gett pappa en puss på kinden), till Mjölby som provinsialläkare och stadsläkare, till Nås i Dalarna och så äntligen ett längre vikariat på öron, näs och hals vid dåvarande länslasarettet i Linköping.
-- När jag var färdig med min sista tenta hade jag fått en underläkartjänst i Linköping.
Efter en tid år flyttade han till kirurgen för att skaffa mer erfarenhet. Det gick några år och då behövde en annan läkare samma plats för att bygga på sin erfarenhet. Anställningstrygghet gällde inte.
-- Jag stod utan arbete igen, berättar Kurt. Mellan två galloperationer läste jag läkartidningens platsannonser och såg att Röda korset sökte läkare till sjukhus i Korea. Jag opererade min galla och gick hem till mor och diskuterade saken.
Han åkte iväg till Sydkorea och var borta i åtta månader.
-- Jag ångrar det delvis. Jag var ju borta från familjen så länge och när jag kom hem kände inte min yngste son igen mig.
I Korea fick Kurt Wallner se saker han aldrig hade trott att han skulle få se. Året var 1953 och människor från Nordkorea tog sig över i stora skaror till Sydkorea. I den staden där Kurt arbetade bodde folk i skjul och i pappkartonger, som stod uppställda utefter järnvägsrälsen.
-- Jag minns att folk förolyckades och att vi hade många som skadade sig. Människor kom också och klagade över magont. Det var vanligt att folk hade mask i magen. Dricksvattnet var dåligt och de hade ont om mat och letade efter föda på skräphögar. Där sprang också råttor.
Hemma i Sverige var det osäkra tider på arbetsmarknaden och Kurt Wallner bestämde sig för att bli sin egen. Han startade en privatläkarmottagning och tog emot patienter som sökte för öron, näs och halsbesvär.
-- Inga pengar hade jag, men fick ändå hjälp med utrustningen. Och även med möblerna från Lidells möbelaffär i Linköping. Jag fick betala av efter hand.
--De möblerna har jag kvar ännu, de är kultförklarade, säger dottern Eva.
Det kom en tid när privatläkare inte längre stod så högt i kurs.
-- Vi blev kritiserade och nedvärderade, säger Kurt Wallner. Privatläkare tjänade bara pengar, men gjorde visst ingen nytta.
Hans gode vän, den välkände företagsledaren i Linköping Axel Wahlquist, kom med ett förslag: Du kan väl bli företagsläkare.
Hans eget företag och nio andra gick samman i en företagshälsovårdscentral som med åren kom att kallas Roxenhälsan. Där jobbade Kurt sedan kvar tills han gick i pension.
När vi kommer in på ämnet företagshälsovård har Kurt Wallner många allvarsord att säga.
-- Vi var ute på företagen och tog reda på hur folk jobbade och varför de blev sjuka.. Läkarna hade tidigare bedömt folks arbetskapacitet och sjukskrivit dem utan att veta så mycket om hur de hade det på sina jobb.
Han kände patienterna på "sina" företag, kände också människorna i företagens ledningar och hade möjlighet att slå larm och kunna påverka arbetssituationer.
-- Idag är det ingen som tittar till folk på arbetsplatserna. Man drog in på företagshälsovården och nu har vi mängder av förtidspensionärer och sjukpensionärer.
Två händelser från den tiden minns han speciellt:
"Det var en ganska kortväxt kille som jobbade på ett företag i Linköping. Var tredje, fjärde minut skulle han dra i en spak. Han nådde inte upp till den utan måste hoppa varje gång. Han vågade heller inte protestera hos chefen. Vi frågade då istället denne om han inte tänkt på att bygga en ansats så att kilen slapp hoppa."
"En annan man sökte doktorn för värk i armbågen. Det visade sig att han stod vid ett löpande band och flyttade så kallade järntenar, som skulle in i en maskin. Varje sådan vägde ett kilo styck. Han lyfte mellan 8 000 och 10 000 varje dag. Vad då? Sjukskriven, undrade man på hans företag. Han står ju bara där."
Nu är Kurt Wallner alltså 90 år, på onsdag den 14 juli är det dags att fira hemma hos dottern Eva.
Han tar så gott som varje dag promenader och inte sällan till biblioteket, som han öser lovord över. Inte minst till den personal som alltid hjälper honom att få fatt i intressanta talböcker och taltidningar. Tur att de finns nu när synen har blivit dålig.
-- Teven har jag gett bort, säger han och visar istället långa listor på talböcker som han fått tid till.
eia persson
013-28 03 57
eia.persson@corren.se