-- Det är jag van vid, säger hon. Och jag brukar inte ge mig i förs-ta taget.
Utan sin enastående gnista hade Carola, som tidigare hette Holmberg, inte blivit så gammal. Hennes liv hängde på en skör tråd många gånger under fem långa års väntan på nya lungor.
-- I dag ser jag bara framåt. Lungorna fungerar perfekt och jag är friskare än många tror.
Golden retrievern Charlie, 5 år i sommar, nickar instämmande och slickar matte på nosen. Han vet att Carola orkar med flera långa skogspromenader varje dag. En kärleksfullare vän får man leta efter. Det skulle väl i så fall vara Charlies båda fästmör i grannskapet.
-- Här ute får vi det lugn och den lantluft som familjen mår bra av, konstaterar Carola.
Då inbegrips förstås Tomas Forsberg, hennes man, och hans båda barn Markus och Matilda som bor i huset varannan helg. Det ger stimulans åt alla håll, det är höjdpunkter i tillvaron.
Men Carola är aktiv utanför hemmet också. Hon jobbar halvtid på Handikappföreningarnas samarbetsorgan inne i stan, går på vattengympa, håller på att ta körkort och påtar ivrigt i trädgården. Bland mycket annat.
-- Vi flyttade kring nyår och upplever den första våren här ute. För mig är det spännande att se vad som kommer upp ur jorden, det blir nya överraskningar varje dag.
Familjen bor i ett litet trähus i Kränge, tillhörande Kaga församling, halvannan mil från Linköpings centrum. Bussförbindelserna är hyfsade men tidtabellen stämmer dåligt med Carolas arbetstider. Och färdtjäns-ten, som hon har tillgång till, medför ofta väntan och förseningar.
-- Allt bör bli enklare om jag kan ta mitt körkort, vilket inte är så lätt. Teoriprovet ska i alla fall göras till valborg.
Carola har, som många av oss, vant sig vid en rätt inrutad tillvaro. Hon går till sitt jobb varje dag, sin sjukgymnastik varje vecka, tar sina promenader före och efter arbetet och sina mediciner morgon, middag och kväll.
-- Doserna som motverkar avstötning har minskats efter hand. Det är positivt för njurarna, som kan bli hårt belastade.
Lungkapaciteten har inte försämrats utan varit stabil, det framgår av blåsningen som görs på US i Linköping en gång per månad. Den årliga kontrollbesiktningen på Sahlgrenska i Göteborg, där transplantationen utfördes i november 1995, går numera snabbt och smidigt. Ibland får Carola byta roll och vara den som peppar andra unga personer i oviss väntan på organdonation.
Linköpingstjejen minns den långa perioden med blandade känslor, hur hon kastades mellan hopp och förtvivlan och var nära att ge upp vid flera tillfällen. Men den starka viljan och energin gav henne livet tillbaka.
Med skogspromenader, stavgång, gympa, ett sunt leverne och friskt tänkesätt håller sig Carola i trim. Hon har sin grundsjukdom, cystisk fibros, måste ta ett dussin mediciner och kan inte förbättra konditionen mer. Men den duger gott som den är.
-- De som utreder oss skulle se vad jag orkar, säger hon.
Då syftar Carola på pågående adoptionsärende. Det är enda möjligheten att få barn, sedan den naturliga vägen stängts på grund av hennes starka medicinering. Hoppet om invitrofertilisering (IVF) finns heller inte kvar.
-- Tomas och jag vet vad vi ger oss in på. Vi har en stark längtan efter ett gemensamt barn.
30-årskris? Inte hos Carola. Hon har redan haft sina tunga perioder, med rullstol, syrgas, intensivvård och dödsångest, och ser framåt med lättnad och förväntan.
På måndag blir det lugnt firande, men sedan ordnas stor fest för släkt och vänner den 4 maj. Carola Forsberg är en 30-åring som vill njuta av frihet och frigörelse. I fulla drag.