-- Jag har ju alltid fyllt på en helgdagsafton, säger hon. Det var inte så roligt som barn att fylla så nära inpå julen. En gång kom en flicka till mitt födelsedagskalas och trodde att hon skulle på julgransplundring. Hon skämdes förfärligt för hon hade ingen födelsedagspresent med sig.
1959 var Inger nyutbildad barnmorska och sjuksköterska och maken Harry var polis.
-- Vi arbetade båda skift och fick förståelse för varandras arbetssituation, säger Inger.
När parets barn föddes i början av 60-talet jobbade Inger dagtid på BB. Barnen var hos dagmamma.
Efter några år på BB var Inger den som sedan utformade programmet för en verksamhet som startade vid Blåklintshemmet för att avlasta Kvinnokliniken i Linköping.
-- Blåklintshemmet drevs enligt ett s k rooming-in-system som inte var så vanligt då, nämligen att mammorna fick ha barnen hos sig hela tiden.
Inger födde parets andra barn under den här tiden. Hon vistades själv här och fick se sin egen verksamhet inifrån i ordets rätta bemärkelse.
Åren gick och Inger vilade inte på lagrarna. När hon fick en förfrågan om hon att bli föreståndare för hela KK antog hon även den utmaningen. Vad drev henne?
-- I botten låg hela tiden ett intresse för människors livsvillkor, jag tycker om att se levande väsen växa och utvecklas.
1971 gick hon en ettårig administrativ utbildning i Stockholm. Under den tiden tog Harry ett vikariat på dagtid så att det skulle lösa sig med barnen.
-- Vi hade även hjälp av en grannfru där barnen kunde sova om det behövdes.
Ett så här aktivt liv har givetvis inneburit ett avancerat pusslande och ofta har makarna fått resonera sig fram till olika lösningar för familjen. Makens stöd har varit mycket stort, det poängterar Inger.
Barnen var en tid med i simklubben Lass och då följde Inger med på tävlingsresor:
-- Ibland vann de och då gladdes man med dem, ibland förlorade de, då fick man trösta.
Under Stockholmstiden tyckte hon att vissa inslag saknades i utbildningen. Sjukvård är ju ett område som ständigt förändras och hon började tänka i banor som: Vad gör man med de människor som ska genomföra alla förändringar? Tyngdpunkten i hennes engagemang kom att förskjutas från vården av patienterna till själva vårdpersonalen.
När Inger berättar om befattningar och akademiska meriter är det svårt att hänga med i svängarna, man måste fråga om och om, för att följa med i detta omväxlande arbetsliv. Hur mycket har hon hunnit med, egentligen?
Inger hade fått blodad tand vad gällde studier. I Stockholm läste hon 2 betyg, av bara farten tog hon 3 betyg i pedagogik hemma i Linköping igen -- medan hon jobbade som sjukvårdsföreståndare. Slutet av 80-talet bjöd på nya omorganisationer. Ironiskt nog deltog hon i det förändringsarbete som organiserade bort henne själv. Nu riskerade hon omflyttning och "då valde jag hellre studier", säger Inger.
Vid Hälsouniversitetets nya institution för omvårdnadsforskning antogs hon som första doktorand 1988. Nu tog hon upp de frågor som hade börjat gro under Stockholmstiden och hennes forskningsområde var så kallad vårdtyngdmätning. Hon ställde frågor som: Hur går man till väga för att mäta hur jobbigt vårdpersonal har det? Vad menas egentligen med att "gå på knäna", vad är "utbränd" och var går gränsen?
Hon sökte och hittade ett mätsystem i Helsingfors och det "översatte" hon till svenska förhållanden.
Vid 60 års ålder disputerade hon med avhandlingen "Vårdkvalitet" (den har också givits ut som bok) och fick därefter en lektorstjänst vid sjuksköterskeutbildningen i Norrköping. Där jobbade hon fram till pensioneringen.
--Det var synd att sluta vid 65, jag tyckte jag hade mycket kvar att ge och göra.
En annan förändring i hennes liv var när Harry blev sjuk. Han vistas sedan ett par år på sjukhem.
Inger har inte lagt sitt gamla forskningsområde helt på hyllan. Hon har massor av vetenskapligt material som hon ska försöka knyta ihop och omvandla till vetenskapliga uppsatser:
-- Jag har åtminstone så det räcker till fyra artiklar.
Finns det utrymme för födelsedagen i det här, undrar jag, eller blir det enbart julgransplundring i år?
Hon skrattar:
-- Jo, nog blir det firande av. Jag, mina barn, barnbarn och några andra släktingar ska åka till Tallinn.
FOTNOT: Det som förr hette "ett betyg" motsvaras idag av 20 poäng, d v s en avklarad termin.