Visst var det bättre förr?
Ingemar Pettersson skrattar åt minnet. I dag cyklar han lika gärna som han kör bil. Det var länge sedan han åkte omkring i sin taxibil. På tisdag fyller han 75 år men tänker vänta med firandet tills han och hustrun Gunilla reser iväg till Holland på kombinerad födelsedags- och semesterresa.
Han visar oss nöjd och glad omkring i lägenheten i Mjärdevi. Två balkonger i var sitt väderstreck, stort ljust kök och lagom stort. Han och hustrun Gunilla lämnade för några år sedan villan och den stora tomten i Vikingstad. De prövade först på stadslivet i en central lägenhet, men det blev för instängt.
Mer luft och ljus fick de i Mjärdevi, och ännu bättre blev livet sedan de köpte kolonistugan i Valla. Det tar åtta minuter att ta sig dit med cykel.
-- Jag är där varje dag så här års, säger Ingemar.
Det lilla huset har han och hustrun gjort i ordning lite grann och på tomten är det mest gräs.
-- Man ska inte jobba ihjäl sig.
Där finns i alla fall växthus med några tomatplantor, och för gurka och paprika. Ett potatisland får också plats, med potatis som ska bli klara till midsommarsillen.
Han var femton år gammal, Ingemar Pettersson, när han tog sig från hemmet i Slaka och till sitt första jobb på PG Svenssons möbler i Linköping. Där blev det lagerjobb men han fick också hjälpa till att köra ut möbler till kunder -- med häst och vagn.
-- När jag fyllde arton bad man mig ta körkort. Arbetsgivaren köpte lastbil som jag kunde köra ut möblerna med.
1954 blev det nytt jobb, nu inom taxirörelsen, först som anställd men senare som sin egen. Ingemar tillhörde taxis styrelse i nio år och han fick vara med när färdtjänsten infördes i Linköpings kommun.
-- Färdtjänsten var toppen. De som fick tillstånd köpte ett häfte med kuponger som kostade fyra kronor styck. Färdtjänsten sköttes från vår växel på Nygatan och varje kund fick, precis som alla andra taxikunder, "sin" egen bil. Vi körde inte runt och hämtade upp fler kunder och vi hade stora koffertar med plats för rullstol.
Det är klart, säger Ingemar, från början var det ju inte så värst många som fick färdtjänsttillstånd.
Taxikörningarna var inte speciellt lönsamma.
-- Man fick ligga i. Som egen företagare kunde jag jobba 70--80 timmar i veckan. Dessutom skulle bilen och bokföringen skötas. Undrar vilken timpenning jag hade egentligen?
Privatbilismen ökade och de privata kunderna åkte inte lika ofta taxi. Det gick inte ihop längre. Ingemar sålde bilen och började jobba som vaktmästare åt landstinget, först på Birgitta-skolan och sedan på Östgöta data, där han var fram till sin pensionering.
-- Jag har trivts jättebra där, säger Ingemar.
Och jättebra trivs han nu också. Han åker till sin kolonilott, har maten klar till kvällen, läser mycket och framför allt löser han korsord. Det kryllar av korsord, inte bara i tidningar utan också på nätet. Det finns hur många webbkryss som helst och till och med en korsordsdatabas att ta hjälp av när man kör fast.
Ingemar rör mycket på sig, cyklar eller promenerar gärna "hem" till Slaka, han bor ju nästan där han en gång växte upp. I två års tid led han av diskbråck. Över en natt försvann plågorna och det var som att vinna högsta vinsten.
Nu kunde han börja röra på sig igen, även om han inte längre direkt ger sig ut på fotbollsplanen, som han gjorde i ungdomsåren när han var målvakt i Slaka SK och Karle IF. Fotboll är fortfarande det allra största fritidsintresset (i stark konkurrens med kolonilotten), men numera utövar han idrotten som åskådare och hejar helst och mest på damfotbollslaget LFC.