q I tidigt 1960-tal träffade jag Åke Alvtegen i ett lärarrum vid Stora torget i f d Rödhuset och domprostbostaden, där under några år Ljungstedtska skolans handels- och kontorsutbildningar inrymdes.
Åke kom för att vid Yrkespedagogiska institutet komplettera sin civilekonomutbildning.
För en kort tid blev vi arbetskamrater och för en lång tid vänner. En iakttagande, lågmäld smålänning blev en viktig person i mitt liv. Hans humor kunde få vardagen att glittra. Musik, friluftsliv och scouting var några av de intressen vi delade och kunde praktisera så länge inte Åkes sjukdom hind-rade. På pianodragspelets tangenter rörde sig Åkes fingrar lätt i en tango eller schottis. Jag fick överta Blomstermålascouternas kårsång till våra scouter i Linköping.
När Gerd kom in i Åkes liv tillfördes mer musik. Med gitarr och sång "målade" hon Taubes människor och miljöer.
I sitt yrkesliv övergick Åke till administrativa uppgifter med tjänst som byrådirektör vid Lärarhögskolans fram till pensioneringen. Under de många åren med alltmer begränsade kroppsliga resurser behöll Åke sina inre egenskaper. Iakttagelseförmågan och en finurlig humor.
Våra samtal pendlade mellan det jordiska och himmelska. Jag räknar nu med att Åke håller vårt avtal, "den som först träffar vår Herre ska lägga ett gott ord för den andre". I min dagbok finns rader från en dikt om "Vad är lycka", som jag fått av Åke, med slutorden "att vara i någons varma tanke".
Åke kommer att finnas i min och min hustrus varma tankar.