Alf Hansson i Linköping tycker om att undervisa. Så till den milda grad att han valt att fortsätta som lärare i stället för att vara pensionär -- i alla fall delvis.
-- Det blir omväxling till ledigheten, säger han med ett gott skratt.
-- Barn och ungdomar har varit mitt liv. Jag har alltid gillat det. Jag var snäll pensionär något år efter att jag gått i pension och njöt av att vara ledig.
Sen fick det vara bra. När Alf hade vilat upp sig ville han tillbaka till skolan på deltid.
-- Jag har jobbat på alla stadier och aldrig varit speciellt länge på ett och samma ställe. Det tror jag är anledningen till att jag trivs så bra i skolan.
Sen har det nog också med hans egen skolgång att göra, en skolgång som han ser tillbaka på med glädje.
Alf Hansson föddes för snart 72 år sedan i Jämtlands glesa fjällbygd. Föräldrarna hade ett småbruk i skogen.
Med 20 mil till realskolan och ytterligare tio mil till närmsta gymnasium var det inte riktigt meningen att han skulle gå i skolan. Men så blev det.
-- Egentligen förväntades det att jag skulle ta hand om gården, men det blev min syster som fick göra det. Våra föräldrar trodde nog att jag var en för stor drömmare.
Alf började i mindre folkskolan i en liten byskola och där öppnade sig världen för honom.
-- Min barndom var trygg, men stimulansfattig. Skolan var det ställe där världen, som jag aldrig trodde att jag skulle få se, fanns.
Som Alf minns det grät han endast två gånger under sin skoltid.
Ena gången i samband med ett slagsmål, andra gången när han slutade sexan.
Han pratar med värme i rösten om sin gamla lärarinna Anna Ifrén och visar tidningsurklipp där hon finns med.
-- Hon var en av tre svenska lärare som fick representera Sveriges lärarkår vid Svenska folkskolans hundraårsjubileum 1942. De kallade henne "Ödemarkslärarinnan".
Sommaren efter att Alf slutat sexan fick Frostvikens kommun Hermods korrespondensutbildning -- landets första distansutbildning. Det blev Alfs möjlighet till att kunna fortsätta studera. 13 år gammal fick han flytta till kyrkbyn fem mil bort för att tillsammans med tio andra elever fortsätta sin utbildning.
-- Jag läste in realexamen på det sättet. Examen togs i Malmö och året efter fick jag under två veckor vikariera i en skola som liknade den jag själv gått i. Tänka sig, jag var ju knappt torr bakom öronen.
Efter att ha fått hoppa in som vikarie på olika skolor då och då under ett par år kände Alf att det var lärare han skulle bli.
Han läste på folkhögskoleseminariet i Härnösand och hamnade efter militärtjänsten långt norr ut i Sverige. Närmare bestämt i Kuusihournas, sju mil öster om Gällivare.
-- Det var Sveriges rödaste by och kallades för Lilla Sovjet. Det är tveksamt om nyheten om Stalins död nådde dit, ler han och visar urklipp från byn som då var mycket omskriven i pressen.
Han berättar att människorna i grannbyn var högermän och læstadianer och att de överhuvudtaget inte pratade med varandra byarna sinsemellan.
-- Det var alldeles nytt med sjuårig grundskola och mycket impopulärt hos föräldrarna som behövde barnen hemma eller ville att de skulle börja arbeta i gruvan i Malmberget. Det var mitt första riktiga jobb och jag var 23 år gammal. Allt hände under det året. När det snöade på examensdagen fick jag nog.
Alf fick i stället jobb som byskollärare i en burgen jämtländsk bondby och kom sedan att arbeta inom folkskolan i Östersund i fler år. Efter studier på Uppsala universitet fortsatte han att undervisa i Östersund i nästan 20 år, fast då på högstadiet.
Att han senare hamnade lite längre söderut i landet berodde på att hustrun Monica fick jobb -- först i Strängnäs och sen i Norrköping. Alf började jobba på Katedralskolan i Linköping 1985.
-- Jag har verkligen fått uppleva hur olika skolan kan vara -- från rena idyller till situationer som inte känns hälsosamma för någon. Men i stort sett skulle jag vilja säga att det är snällare i skolan i dag.
Hur länge kommer du att fortsätta som lärare?
-- Jag vet inte. Men jag hoppas att jag själv begriper när det är dags för mig att sluta, eller att någon säger det på ett humant sätt.