Alice Jonson, min väninna sedan många år, är död. När sommaren var som vackrast orkade inte längre hennes kropp.
Alice och jag träffades redan i slutet av 40-talet. Jag hade redan arbetat några år när Alice började hos oss på Bilcentralen i Linköping. Alice kom från Tranås och hon var en frisk fläkt redan från första stunden.
Så småningom träffade hon sin Filip och de flyttade till Vasastaden. När jag och min familj flyttade till Valla 1954 så visade det sig att Alice och hennes familj bodde i huset intill. Efter att ha varit ifrån varandra några år började vi umgås nästan lika ofta som när vi jobbat tillsammans.
Med tiden kom Alice att arbeta på bibliotek och vår gemenskap förgyllde fritiden istället. Under åren har vi gjort mycket roligt tillsammans, Alice och jag. På senare åren har jag också haft mycket glädje av våra gamla minnen som hon mindes knivskarpt medan jag nästan glömt helt.
Så många goda skratt, så mycket allvar och så stor omsorg. Alice var alltid gladlynt, öppen och hjälpsam. Men hon var framför allt en god kamrat, en vän att lita på.
Ännu är det svårt att förstå att hon är borta för alltid. Dagarna kommer att bli tomma utan Alice men mina tankar går ändå främst till Filip som måste leva vidare utan sin hustru och Ylva som nu mist sin älskade mamma.
Med glädje bevarar jag minnet av min bästa vän.