Det oändliga som tar slut. Visserligen om tio miljoner år men ändå. Det kan inte hjälpas, ibland känns livet som en stor suck.
Måndag förmiddag och marsvädret är ljusgrått. Lite av det ljusa tar sig igenom prästgårdens köksfönster där prästen i Vårdnäs laddat kaffebryggaren och tinat bullar i mikron.
Om tio miljoner år har nog alla stjärnor slocknat. Orden har verkligen fastnat. I prästgårdsköket känns det rätt att prata om dem.
Prästen, Charlotte Zieger, säger något oväntat. Det är ganska skönt det där med tio miljoner år, säger hon. Mina små futtigheter har ju då inte så stor betydelse.
-- Mitt liv spelar stor roll nu, samtidigt som jag är en del av en helhet. Vi är unika varelser som lever här och nu, ändå är vi inte så unika, vi hör till något mycket större. Det är avlastande att tänka så. Då kan man få perspektiv på tillvaron.
Prästgården i Vårdnäs ligger några stenkast från kyrkan precis intill sjön Rengen. På den sjön åkte Charlotte Zieger båt när hon var en liten flicka. Hon fick syn på kyrkan och sa: Där ska jag vara präst när jag blir stor!
Hon var tio år när hon valde yrke. Visserligen var gudstjänsterna, som hörde till när man gick i söndagsskola, tråkiga och fördömande, men det skulle hon göra något åt.
Ingen i familjen hade påverkat henne när det gällde tron.
-- Jag har fått upptäcka tron själv. Så småningom kom den övriga familjen att dela den, men de kom dit på olika vägar. Var och en har sitt eget tidsschema.
Hon prövade tron från första början. Var det inte orättvist med lidande? Som att just hennes mamma hade så mycket värk? Men det har aldrig funnits tvivel. Inte heller när hon valde teknisk linje på gymnasiet och fick kontakt med en vetenskap där allt skulle bevisas.
-- Jag vävde in tron i detta. Det skapade inga tvivel. Inte på Gud och kallelsen. Om jag tvivlat har det varit på mig själv. Om jag ska klara av det. Om jag ska få ihop den där predikan.
Charlotte Zieger lämnade sitt arbete i innerstadens församlingar med viss tvekan, trots att hon för länge sedan pekat ut Vårdnäs kyrka som sin arbetsplats. Skulle hon kunna bo på landet?
Det har gått några månader sedan hon tillträdde tjänsten, som än så länge är ett vikariat. Det har gått alldeles utmärkt att bo på landet, här kan hon tänka sig att stanna.
Men bilden av det rofyllda landet stämmer inte alltid. Hon har gjort en märklig upptäckt. Utbrändheten på landsbygden är större än hon kunnat ana.
-- Utmattningen blir lite djupare här ute på landet. Många som väljer att byta liv radikalt lämnar ju stan för landsbygden. Men om man redan bor där, vad gör man då?
Många människor som söker upp henne som präst letar efter en balans i livet. De vill reda ut sina tankar. Varför får jag ingen ordning på livet?
Tröskeln in i prästgården känns inte lika hög som den in i kyrkan, tror Charlotte Zieger. Till en präst kan man komma ganska omgående och nästan alltid kommer folk till kärnan med en gång, till det som känns svårt. Man vänder sig till kyrkan för att få professionell hjälp, inte bara för att möta Gud och få frälsning.
-- Jag lyssnar och vandrar med i frågorna. Jag har ju inte alla svar, dessutom har jag samma frågor själv. Vi behöver inte ha svar på alla frågor för att kunna leva gott. Utan att ha allt, utan att ha det bästa jobbet, de finaste sakerna, utan att ha den bästa hälsan kan vi ha ett bra liv.
Samtalen kommer ofta in på tro och tvivel. Men, säger Charlotte Zieger, jag saluför inte Gud vid dessa möten. Männi-skor förväntar sig ett förhållningssätt för att kunna tackla det som inte stämmer med drömbilden om det egna livet.
Hon brukar säga att vara till för andra, det är också livet.
I dag när vi lever mycket mer individinriktat saknar hon ordet lagom, det är ett bra ord som borde uppvärderas. Vi borde satsa mer på lagom, gå en medelväg och tänka både på andra och på oss själva.
-- Inom kyrkan råder nådens ordning, det finns olika stadier i ens tro. Ett slags nådens ordning råder också i våra liv.
Mognadens ordning till exempel, vetskapen om att det kan ta lång tid att formulera sina frågor. Alla har samma frågor inför livet, varför man är här och nu och vart man är på väg. Det är vår gemensamma nämnare. Men vi ställer frågorna vid olika tidpunkter.
Ofta kommer de vid någon form av livskriser eller vid avgörande punkter som att sluta skolan, bilda familj eller när barnen flyttar hemifrån. Då när livet förtätas.
Eller när vi upptäcker att det inte räcker att fylla tiden med arbete. Vi kan också ha försökt fylla tomrum med överdriven träning, lagt ner massor av tid och möda på heminredning och i trädgård.
-- Den som inte hittar den religion de vill hakar lätt på trender.
Alla söker sig förstås inte till en präst när frågorna blir för många. Några bokar tid för massage, andra åker på spa eller söker upp en psykoterapeut. Andra går in i kyrkbyggnaden utan att det är gudstjänst.
-- Det är ett slags bekännelse att sitta just på det stället. Vi kan tacka nyandligheten för att det inte är tabu med tro längre, säger Charlotte Zieger.
Kyrkan måste anpassa sig till människors sökande, tycker hon och tror på sådant som diskussionsgrupper och föreläsningar, allt efter folks behov. Gudstjänsterna kanske inte kommer i första hand för alla, en början kan vara att gå med i en studiegrupp eller i en kör.
-- Tänk vilket tillfälle att få sänka axlarna och andas rätt!
Charlotte Zieger möter också konfirmander.
-- Ungdomsperioden är en medveten period, ungdomar söker inte hjälp för att hitta svar. Men vi kan ändå hjälpa dem genom att knyta ihop alla trådar.
Konfirmationstiden innebär att ungdomarna får med sig något.
-- De får något inuti som kan ta vid, de får med sig en bit av Gud ut i livet. Hos nästan alla sås ett frö, vad de sedan gör med det är en annan sak.
Hos många sker ett avståndstagande. Hur kan Gud tillåta allt ont som sker i världen?
Innan man tänkt färdigt, säger Charlotte Zieger. Innan man kommer längre in i sin egen tro och lärt sig att man har ett eget ansvar.
-- Är man troende och fördjupar sin tro finns inte de tankegångarna. Vi är skapade till något bra och genom att ta ansvar gör vi livet bättre.
-- Kyrkan är inte världsfrånvänd. Kyrkan har gått från att vara en söndagskyrka med ämbetsmän till en vardagskyrka med människor som har samma problem som alla andra.
FOTNOT: Boken som var kvällslitteratur heter "Den tredje åldern" och är skriven av Patricia Tudor Sandahl.