â Jag ville göra nĂ„gonting som medmĂ€nniska nĂ€r jag blev pensionĂ€r. Och det fĂ„r man verkligen göra hĂ€r, sĂ€ger Laura Wivesson.
â Ja, inte en enda gĂ„ng har jag Ă„kt hem hĂ€rifrĂ„n utan att kĂ€nna att jag gjort nytta, sĂ€ger Annika Nyström.
Den hÀr dagen har de förmiddagspasset tillsammans vid ingÄng 34 pÄ US. Klockan Ätta pÄ morgonen var de pÄ plats för att under fyra timmar hjÀlpa, vÀgleda och stötta sjukhusbesökare som kanske har svÄrt att hitta vÀgen, behöver hjÀlp att bestÀlla fÀrdtjÀnst eller vill bara prata en stund.
Deras röda tröjor och den stora skylten bakom bordet i entrén signalerar att de kommer frÄn Röda Korset. Alldeles intill ligger husets reception, men rollerna Àr uppdelade. Receptionen hanterar vÄrdÀrenden medan rödakorsvÀrdarna kan hjÀlpa till med det som inte Àr ren sjukhusvÄrd.
Ordet âkanâ Ă€r viktigt. Alla efterfrĂ„gar inte deras hjĂ€lp.
â Vi har varit med sĂ„ lĂ€nge att vi ofta kan se pĂ„ nĂ„gon som kommer in om den personen vill ha vĂ„r hjĂ€lp eller inte, sĂ€ger Laura. Vi vill inte att nĂ„gon ska kĂ€nna sig pĂ„hoppad, sĂ„ man mĂ„ste kunna lĂ€sa av situationen lite.
PÄ US finns numera Röda Korsets vÀrdar pÄ tre stÀllen. I södra entrén, pÄ akutmottagningen och hÀr vid ingÄng 34 som bland annat inrymmer den onkologiska kliniken.
Omkring 120 personer turas om att ideellt bemanna de olika passen och det Ă€r Röda Korsets Göran DeâGeer som hĂ„ller i allt.
â Det var sjukhuset som en gĂ„ng undrade om vi ville hjĂ€lpa till med det hĂ€r och vi körde igĂ„ng för ungefĂ€r tolv Ă„r sedan, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
â Det Ă€r lite olika behov pĂ„ de olika avdelningarna. I södra entrĂ©n handlar det mycket om att visa vĂ€gen och följa med besökare till avdelningar. Vid ingĂ„ng 34 blir man mera en samtalspartner, mĂ„nga besökare dĂ€r Ă€r ju cancerpatienter och deras anhöriga.
NÀstan alla Röda korsets vÀrdar Àr kvinnor. Vad det beror pÄ? Ja, sÀg det.
â Vi Ă€r ju lite Ă€ldre, vi som hĂ„ller pĂ„ med det hĂ€r. Och dĂ„ Ă€r kvinnor ofta lite piggare Ă€n mĂ€n. Sedan Ă€r vi vĂ€l mera omhĂ€ndertagande ocksĂ„, sĂ€ger Annika.
Det tror Laura ocksÄ.
â Vi Ă€r nog mera omvĂ„rdande och sociala. Vi har varit mammor och tagit hand om barn. Ja, nu Ă€r det ju mera jĂ€mstĂ€llt sĂ„ det dĂ€r kanske kommer att Ă€ndra sig, sĂ€ger Laura.
Hon brukar ha arbetspass bÄde hÀr och i södra entrén och betonar skillnaden mellan de olika platserna:
â HĂ€r passerar mĂ„nga som har behov av att prata med nĂ„gon. SĂ€rskilt Ă€ldre Ă€r ju ofta ensamma. De kanske har fĂ„tt ett tungt besked och vill gĂ€rna prata en stund.
DÄ gÀller det att lyssna mera Àn att frÄga. Personen fÄr sjÀlv vÀlja vad hen vill prata om och hur personligt det ska vara. RödakorsvÀrdarna iakttar tystnadsplikt och fÄr inte föra nÄgot vidare.
En del möten sitter kvar lÀnge efterÄt. Vissa glömmer man aldrig. Andra möten Àr mera okomplicerade. Som nÀr en besökare kommer fram och frÄgar var ingÄng 24 Àr. Laura gÄr Ät sidan med honom och förklarar hur han ska gÄ.
Det var lÀngtan efter att fÄ hjÀlpa till som fick dem bÄda att söka sig till det hÀr som pensionÀrer.
â Det lĂ„g mig varmt om hjĂ€rtat att ta hand om medmĂ€nniskor, sĂ€ger Annika som varit lĂ€karsekreterare i 40 Ă„r.
Laura kommer tillbaka och hakar pÄ:
â I min ungdom var jag sekreterare pĂ„ planeringsavdelningen pĂ„ regionsjukhuset som det hette dĂ„. Sedan gick jag en handelsutbildning och det blev aldrig aktuellt att arbeta i vĂ„rden. Men jag tar igen det nu.
De kÀnner varandra Àven privat. De bor grannar i Bergs slussar och den hÀr dagen tog de bussen in till Linköping tillsammans. Annika Àr 71 Är och Laura 76 och de rÀknar med att fortsÀtta vara rödakorsvÀrdar lÀnge Àn.
Hur ska man dÄ vara som person för att passa för den uppgiften?Ett intresse för andra mÀnniskor Àr viktigt, poÀngterar de. Lite ödmjuk ska man nog ocksÄ vara. Och det Àr viktigt att man kan ta det försiktigt och inte bara klampa pÄ.
Annika:
â Man mĂ„ste ocksĂ„ vara medveten om att detta Ă€r ett ideellt arbete som man inte tjĂ€nar en krona pĂ„. NĂ€r jag berĂ€ttar om det hĂ€r för bekanta kan reaktionen ibland bli: âVa, fĂ„r ni inte betalt?â. Nej, det fĂ„r vi inte. Vi gör det för att vi vill hjĂ€lpa till. Alla mĂ„r bra av att göra nĂ„got för andra.
Innan intervjun Àr slut kommer Ulrika Liljegren fram och pratar en stund med Laura och Annika. Hon Àr undersköterska pÄ strÄlbehandlingen och kÀnner rödakorsvÀrdarna vÀl. Och hon passar pÄ att skicka med en hÀlsning till artikeln:
â De Ă€r guld vĂ€rda!