q Allan Horsak var ursprungligen yrkesmålare. Han var en mycket skicklig yrkesman som behärskade de mest avancerade tekniker och som därför anlitades vid stora krävande målningsarbeten som exempelvis målningen i tempera av konsertsalen i Linköping.
Hans stora tekniska färdighet använde han också i sitt konstnärskap, som han från början bedrev vid sidan om sin yrkesverksamhet men som han sedan länge ägnade sig åt på heltid.
Främst satte den sina spår i de många stora utsmyckningar han utförde i så skilda tekniker som fresco, tempera och akryl.
Som konstnär var Allan Horsak autodidakt förutom en utbildning i grafik vid Lunnevads folkhögskola.
Hans måleri hade en starkt lyrisk prägel med lätta antydda kroppar i en skimrande luftig färgskala, men under senare tid blev hans måleri alltmer kraftfullt i färg och han införde i den halvabstrakta bildvärlden en mer berättande form, som slutligen kom att kretsa kring djur som ett slags fabelmåleri. Den ikonografiska kontexten blev mycket påtaglig och hans figurer fick alltfler gåtfulla drag. För några år sedan hade han en retrospektiv utställning, där hans sökande efter nya bildvärldar visade att det också var en del i hans utveckling som konstnär. Hans måleri kan kanske kallas romantiskt med den förkärlek för det impressionistiska ljuset som genomsyrade många av hans målningar, under senare tid särskilt med motiv från musikens värld.
Allan Horsaks stora väggmålningar möter man i många offentliga rum. I Skäggetorps centrum har han gjort en akrylmålning med en rörlig lek med form och färg. Även i Ekholmens centrum möter man hans väggmålningar. I Kungsbergsskolan har han utfört en målning i kraftfulla färger som kallas "Kapirens morgon" - en gåtfull skildring av gåtfulla djur.
Just hans märkliga förklädda djurfigurer förekommer ofta i hans monumentalmåleri. På Tornby konsthall utförde han en stor målning. Den kan ses som ett påtagligt bevis för hans engagemang i konsthallens tillkomst och utveckling. Allan Horsak ivrade för konstens vitalisering och själv var han en flitig utställare såväl i Östergötland som andra delar av landet.
I samband med Östgöta konstförenings vårsalong i mars deltog han med några starka målningar med nästan surrealistisk hållning och tilldelades samtidigt konstföreningens stipendium.
Ett konstnärskap i stark utveckling har plötsligt avbrutits. Tomheten blir stor, därför att Allan Horsaks vänliga väsen parad med övertygelsen om konstens betydande kraft gjorde honom till en central gestalt i det östgötska konstlivet. Hans tankar och synsätt betydde mycket för konstnärerna och andra aktörer i konstlivet.
*
Vissa förluster känns mera meningslösa än andra, orättvisare, svårare att acceptera. De senaste tio åren som sommargrannar med Allan och Birgitta har rymt nattliga stjärnskådningar, fest och glada skratt, gästfrihet, allvar och eftertanke, många samtal om tillvarons små och styra mysterier, givande samvaro. Tomrummet känns bedövande, förlusten stor och tung.
På den senaste tavlan vi köpte av Allan syns några statister på en teaterscen. Genom en glipa i den fällda ridån ser man hur salongen utanför badar i ett varmt ljus. Finns det någon rättvisa någonstans är det precis så det ser ut där Allan nu befinner sig - ljust och varmt. För oss som ska vara kvar här ytterligare en tid har det däremot enbart blivit mörkare. Och mycket kallare.