För över 40 år sedan började Alva och jag tjänstgöra som kollegor på Långbrottsskolan. Men jag tycker inte att vi lärt känna varandra och bli riktigt goda vänner förrän under det nästan tio år långa samarbetet i styrelsen för Hörselskadades förening i Åtvidaberg. För mindre än 14 dagar sedan var vi inbjudna på styrelsemöte till hennes trivsamma hem i Tjusentorp. Hon tog emot oss med stora famnen och välkomnade oss med: "Vad roligt att ni ville komma hit". Vi skulle förbereda årsmötet. Eftersom posten till studieorganisatör var vakant, hade vi problem. Bevandrad som Alva var i litteraturen, så åtog hon sig uppdraget. När vi haft föredrag, möten och veckoslutskurser både i och utanför Åtvidaberg, har Alva ofta varit en bland de första som anmält sig. Hon var pigg på det mesta.
I somras var vi tillsammans på en folkhögskolekurs i Värmland för "Pigga pensionärer". Då upptäckte jag vilka stora kunskaper Alva hade i såväl musik och litteratur som i historia. Vi åtvidabergare kunde känna oss riktigt stolta.
Sommaren 2000 var vi i fjorton dagar på en hälsoresa till Polen. Då visade hon prov på sin fysiska spänst, trots att hon tidigare drabbats av sjukdom.
Vi är många vänner, kollegor och föreningsfolk som saknar Alva, men vi är också tacksamma för att vi fått lära känna henne.