När jag ringer kyrkoförvaltningen och säger gravens nummer får jag veta att här ligger en Amanda Nordgren (1887--1948).
(Kan vi vara släkt, min mors flicknamn var Nordgren? Visserligen bodde min släkt på Vikbolandet, men vem vet?) Det är ingen som besöker graven längre och jag undrar vad som kommer att ske med den på sikt. Håkan Westerlund vid kyrkoförvaltningen har koll på alla gamla stenar.
-- De som lyder under minnesvårdslagen sparar vi, det kan vara kulturhistoriskt intressanta stenar eller sådana vi tycker är speciella av något skäl, berättar han.
Man bör värna om de gamla gravstenarna tycker han, eftersom risken finns att de moderna, i "resväskmodell" som han säger, annars ger kyrkogården ett stereotypt utseende.
I nästan allt som rör kyrkogårdens skötsel finns ett kretsloppstänkande: löv och gräs komposteras och blir till ny jord, gravstenar som inte återanvänds på annat sätt krossas till grus som läggs på kyrkogården.
Förr begravdes (!) även gamla gravstenar i en sandgrop ute vid Lilla Aska, men numera tas det mesta till vara. Håkan nämner en idé han har: den att låta eventuella framtida murar på kyrkogården utgöras av gamla gravstenar som huggits i lämpliga stycken.
-- Det är synd att inte återanvända stenarna, de flesta är av granit från bygden, ja, åtminstone graniten den inhemsk.
Vissa stenar skickas iväg och slipas om. Det finns möjlighet numera att köpa hela "paket" med gravplats och nerslipad sten som man låter gravera in nya namn i.
Eller så får en sten "av speciellt intresse" stå kvar i hörnet av en ny grav, som en dekoration, kan man säga. Som förmodligen blir fallet med Amanda Nordgrens uppslagna bok.
BIRGITTA HYBINETTE