På måndag, den 4 oktober, är det hennes åttioårsdag. Inför den verkar hon ha funderat en hel del. Inte direkt på vart åren tog vägen, däremot varför vissa färdigheter har försvunnit? När började hon till exempel tycka att det är otäckt att gå uppför en stege? När bytte hon ut cykeln mot promenader?
Men glädjen över livet har hon inte bytt ut. Hon har haft tur, tycker hon, att varje dag få ägna sig åt sådant hon tycker om: sin familj, hundarna, trädgården och keramiken.
Finlandssvenskan är omisskännlig. Till Sverige och Linköping kom Anita första gången under andra världskriget. Hon var knappt tjugo år när hon kallades till Finlandshjälpen, som i det här länet rent administrativt höll till på Östgötabankens vind.
-- Linköping är för mig sedan dess en fantastisk stad. Jag glömmer aldrig hur folk ställde upp för krigsbarnen som kom från Finland. Då var det inte det sociala som skötte den saken, utan det var till exempel klädaffären Axel Karlsson och Fricks skor som såg till att barnen fick kläder och skor.
Många av barnen var sjuka och fick vårdas på sjukhem. Andra fick komma till extrahem medan kriget pågick. Barnen kom hit utan sina föräldrar, som hade arbetsplikt i sitt hemland.
-- Jag höll skola för barnen och jag hjälpte dem skriva brev hem till pappa vid fronten och mamma som kanske var på sanatoriet.
Anita åkte hem igen till Helsingfors och läste till sjuksköterska. I Linköping hade hon träffat Thorsten så hon kom givetvis tillbaka. De gifte sig 1950, fick tre barn, bodde i Västervik och i Skåne men kom mellan varven alltid tillbaka till Linköping. Nu har de bott 26 år i samma hus i Berga, alldeles intill den lilla skvätten av Stångån som rinner genom stadsdelen.
1987 slutade Anita Hagman att arbeta. Innan dess hade hon jobbat på sjukhus, sjukhem och även en tid i skolor. Hjälmsäters sjukhem var en av favoritarbetsplatserna. Jobbet var tungt, men roligt och där fanns en stor arbetsglädje.
-- Jag tyckte att korridoren sjöng under fötterna på mig, när jag kom till mitt arbete, säger Anita.
-- Vi som jobbade där var samspelta och vi hade arbetsro. I dag spelar man schack med de anställda, flyttar på dem utan att bry sig om hur deras vardag ser ut. Det är sådant som ställer hemmet på huvudet. Inte underligt att vi har mycket sjukskrivningar.
Det är inte bara jobbet som kan bli ansträngande. Fritiden också, säger Anita och tänker på alla prylar som vi "måste" ha och sommarstuga och vinterstuga och fara mellan och packa upp och packa ner.
Hon har själv varit inne i ruschen med arbete, tre barn och så alla hundar.
-- Och servicen hemma, det var ju inte kvinnans tid precis. Jag ville ändå göra allt, och jag gjorde allt.
Att hon gillar hundar tar ingen fel på. Hon har fyra egna, tre taxar och en coton och är dagmatte åt en westie. Hon födde i många år upp favorithunden rottweiler, och har åkt runt på utställningar och tränat i brukshundklubb. När rottweilern blev för tung och arbetsam (man måste ha en hund som man orkar med) blev det mopsar istället innan dagens fyra små hundar flyttade in hos Anita.
Fler djur? Visst, tre dosköldpaddor och utanför köksfönstret, i den lilla trädgården där krassen lyser gul och röd och där riddarsporren blommar för andra gången, äter en halvtam talgoxe bröd-smulor ur Anitas hand.
På lördag börjar födelsedagsfirandet med barn och barnbarn och på själva födelsedagen är huset öppen för den som vill komma. Ett presenttips kan vara hundar i keramik. Visserligen tillverkar hon många själv och hyllorna är minst sagt fulla av små hundar, men för en samlare blir det aldrig för mycket.
När jag var åtta
var det ingen måtta
på vad jag kunde göra:
simma, hoppa, cykel köra.
Som åttioåring är jag glad
åt en stillsam promenad.
Men vart tog mina färdigheter vägen,
därom är naturen helt förtegen.
Tänk om en ny åttaåring dem har fått,
rent av i kö för dem har stått
och nu med min livsglädje sig rör,
då är väl ändå allting som sig bör.