Hon har just gjort sin sista arbetsdag efter 42 år som telefonist i kommunen. Ja, nästan 43.
-- Jag började i maj 1961, då Gunnar Perland och C Hilmer Johanson var stadens tyngsta politiker och vi hade 159 anknytningar i växeln. I dag är det ungefär 3 900.
Då förstår man att skatterna är höga men kanske inte varför en del kommunal verksamhet fortfarande slirar. Vilket de sju kvinnliga växeltelefonisterna (inte en kille så långt örat når) genast får veta.
-- Javisst händer det att folk ringer och klagar. Men de flesta är vänliga och uppskattar att vi försöker hjälpa dem tillrätta.
Tjejerna i växeln, en del av LK Data, kan få samtal från de mest oväntade håll. Totalt rör det sig om ungefär 12 000 i veckan, som passerar deras öron.
-- Det var högre tryck innan direktvalet kom i början av 80-talet. Tidigare kunde det bli långa väntetider och mycket irritation. I dag ska 80 procent av samtalen tas inom tre signaler, och det målet når vi oftast upp till.
Måndagar och tisdagar mellan klockan 9 och 11 samt 13 och 14 är stormigast, fredagseftermiddagar lugnast. För då har väl de flesta kommunanställda gått hem?
-- Nej, det vet jag inte, säger Anita. Men det är få som ringer och söker dem.
Åtta av tio inkommande samtal är direktval, som Anita Hanson och hennes arbetskompisar normalt inte behöver befatta sig med. Många i kommunen har också omkoppling till sina mobiler.
-- Automatiseringen underlättar för alla, och inte minst för oss, konstaterar Anita Hanson, som varit med om tre växelbyten: 1968, 1985 och 1995.
-- Jag har suttit i ansvarig ställning varje gång och varit arbetsledare i 15 år.
Anita har dock lämnat över gruppchefandet till Madelene Eng. Hon har blivit vanlig telefonist igen och dessutom på något reducerad tjänst.
-- Jag har varit ledig varannan tisdag. Nu blir det varje dag.
Vad hon ska göra då? Jobba i trädgården, baka, sy och leka med barnbarnet Julia, 16 månader.
-- Jag föreslog föräldrarna att få låna henne en dag i veckan, och det gick de med glädje med på.
Farmor kanske rent av får viss hjälp med handarbetet? De smakfulla kläder som valts till den väntande avtackningsceremonin har hon sytt själv.
När Anita Hanson sökte och erbjöds anställning 1961 fanns telefonservicen i stadshuset. Då var Anita receptionist och fick möta Linköpingsborna öga mot öga. Det gör hon inte längre, nu är det "höra men inte se" som gäller.
Telefonluren kopplades bort på 80-talet, då behändiga headset kom för att stanna. Men tjejerna var inte lättare att lura för det, snarare tvärtom.
-- Vi har fått utmärkta hjälpmedel i form av väl fungerande söksystem. Och jag blir upplivad av att lösa knixiga problem.
När någon ringer och vill diskutera utfodring av fåglar i Stångån vet Anita vart samtalet ska kopplas.
Vilda djur sköts av en biolog i stadsbyggnadsgruppen, tama av miljökontoret.
För det är väl inte tvärtom? Och hur vilda är tama svanar?
Anita behöver inte bekymra sig om det längre. Nu ska hon skölja öronen och läka sin oskyldiga yrkesskada. Den om nummer och namn på några tusen personer i offentlig tjänst.
-- Jag har klarat mig från and-ra besvär, tack vare gymnastik och massage. Annars finns det risk för nackproblem i vårt jobb.
Det är en alert 63-åring som lämnar tjänsten lite i förtid med alla sina intryck, sina minnen och sina hemliga informationer om de anställda i kommunen. Eller hur?
-- Inte alls. Vi har aldrig kunnat tjuvlyssna utan att det avslöjats och numera kan vi inte komma in i pågående samtal.
Skvaller är en av Anitas sämsta sidor, men den nyblivna pensionären har många starka också. Växla kan hon, och problemen är ringa!
Ålder: 63 år.
Yrke: Telefonist.
Familj: Sambo Mats Franzén, sonen Magnus Hanson, sondottern Julia.
Fritidsintressen: Trädgårdsarbete, baka, sy, städa.
Aktuellt: Växlar ur efter drygt 42 år som telefonist i kommunen.