Nu har en månad gått och mitt hjärta har inte slutat blöda av sorg och saknad över att min nära och kära vän Annika har lämnat oss.
Annika och jag skulle ha pratat om allt och inget i många år till och vi skulle, när vi blev gamla, gå på stan med våra rullatorer för att göra våra "antikrundor" och fika.
Hon skulle berätta om Linköping, som det var då, när hon var riktigt ung.
Hon kände verkligen till Linköping och dess människor, och hon kunde berätta för mig, som är "utlänning" och ny "Linköpingsbo".
Annika tog stor plats socialt i sin vänkrets, med sitt glada humör och sina ibland dråpliga kommentarer.
Hon kunde få även den dystraste att skratta gott -- det bjöd hon på.
Det är inte alla förunnat, att ha haft en sådan vän, att dela glädje och fest, sorg och bekymmer med.
Annika har lämnat ett så stort tomrum efter sig, bland bekanta, släkt och vänner, hos sina älskade: dottern Ingela, sonen Robert och maken Roger, att det bara inte går att beskriva.
Vi saknar hennes så. Hon fattas oss, den kära Annika.