q "Hej, det är från ar sia gärdet!" Ja, så sa alltid Arne när han ringde från Hagaborg där på andra sidan gärdet. Det kunde gälla något gammalt foto han ville ha med i Yxnerums hembygdsförenings tidning, eller något han ville ha renskrivet om gamla tider. Allting han lämnade var intressant, sanning eller skrönor, alltid underhållande och roande läsning.
Arne var en alldeles speciell person. Han vågade vara naturlig, säga vad han tyckte och tänkte och leva sitt liv utan att bry sig om andras tyckanden och tänkanden.
Under hans uppväxt i Hagaborg hörde han Gillis och hans bröder berätta allsköns historier och skrönor. Arne som hade ett enastående minne blev själv en god berättare och en bevarare av vår bygds historia. Han följde Gillis på bergsprängningsarbetena och blev sedermera grovarbetare på byggena.
"För hur skulle det se ut om ingen arbetar med sina händer, alla kan väl inte läsa jämt heller", sa Arne och menade att hårt kroppsarbete var underskattat från samhällets sida.
Arne levde mycket med och av det naturen gav, han fiskade, jagade, plockade bär och frukt, odlade rotfrukter och hade biodling till husbehovet. Enda lyxen han unnade sig var snuset.
Han hade ett enormt stort socialt kontaktnät, hade ofta besök och om han inte hade besök så var han upptagen i telefonsamtal.
Om sommarkvällarna kunde man höra honom spela på Magdeburgerspelet, sittandes där på verandabänken. Och skrattade gott, det gjorde han ofta och högt!
Det är ett stort tomrum Arne lämnar efter sig, men, alla vi som kände Arne minns honom med glädje. En kunskapsbank, en legend och en granne "på ar sia gärdet" har gått till vila efter väl förrättat värv.