-- Tack och lov har jag inga värre krämpor än skrivklåda och viss rastlöshet.
Arne Argus, Correns förrförre vd, inspireras av den goda utblicken över Linköping från sin och hustru Mari-Sofis lägenhet på femte våningen vid Drottningbron. Och att ett osedvanligt högt höghus kommer att störa stadsbilden från köksfönstret ruckar inte jubilarens planer.
-- Det är viktigt att hålla igång även som pensionär, fastslår Arne, som spelar innebandy med barnbarnen, tar dagliga Stångå-strandspromenader och simmar tusen meter ett par gånger i veckan.
Minnesträningen, praktiserad vid kaffebordet, är lika angelägen. Mari-Sofi Argus berättar:
-- När Arne och jag tappar något namn tävlar vi om att först hitta det igen.
Familj, jobb och idrott, i nämnd ordning, har varit kärnpunkterna i hans liv. Bland alla välordnade pärmar och papper i ett överfyllt arbetsrum finns några priser, som skvallrar om 80-åringens viktiga insatser. Arne Argus har fått bandyförbundets högsta utmärkelse, Gustaf Adolf-plaketten för 20 år i riksidrottsstyrelsen och Ridderstadska medaljen för att han gjorde Corren till en om inte guld- så åtminstone silvergruva.
-- Jag är den ende utanför familjen som erhållit utmärkelsen.
Men den gamle direktören och motionsivraren är precis lika stolt över de uttrycksfulla blåmärken har ärligt förvärvat på innebandyplanen i Piggallen.
Arne började sin verksamhet på Corren med att inrätta en motionshall och slutade med att bygga en tidningspress utan att låna en enda krona. Efter 14 år som vd, 1976--1990, förlängde han sin bana med installationen på Torvinge.
-- Jag hade tre krav för att åta mig uppgiften. Pressen fick inte kosta över 200 miljoner, den skulle finansieras med egna medel och stå färdig i september 1992.
Budgeten och tidsplanen höll in i minsta detalj. Förutom då att räkningen inte slutade på 200 miljoner utan 188.
-- Jag gjorde bara ett fel, glömde att ta ut en viss procent på mellanskillnaden, säger Argus med ett skrockande skratt.
Hederlighet, sparsamhet och arbetsamhet var ledorden han fick av mamma Ruth och som banvaktssonen aldrig övergivit. Någon ekonomisk högskoleutbildning behövdes inte för tidningsdirektören. Han lärde sig tidigt att lägga ihop, och framförallt att dra ifrån.
-- Låna inga pengar, förmanade mamma. Så det har jag ald-rig gjort.
Arne Argus var näst yngst av nio syskon i den lilla banvaktsstugan norr om Bodafors. Den begåvade ynglingen hade inte möjlighet att läsa vidare efter realexamen i Nässjö 1941, eftersom hans pappa Bror dog när Arne var 15 år.
-- Jag kom in på ett SJ-kontor med ambitionen att bli stins, men det blev ingen järnvägskarriär på grund av min något nedsatta syn.
Argusögat förmådde ändå fånga in en liten röd boll, som studsade hit och dit på var och varannan tjärn i Småland. På en av dem fixade Arne sedermera till en SM-final.
Efter att ha skrivit bandyreferat för några futtiga ören raden lyckades den envise gossen bli anställd som sportjournalist i Nässjö 1943.
Direkt efter militärtjänsten hamnade han, nästan mot sin vilja, på Smålands-Tidningens huvudredaktion i Eksjö. Tidningsspåret var utlagt, hur långt skulle det bära?
-- Det blev 30 år i Eksjö och 33 år inom Herencokoncernen, innan ett allt kyligare klimat gjorde att jag sökte och fick jobbet på Corren. Lyckan log åter och jag upplevde de 14 vd-åren (1976--1990) som rena drömarbetet.
Familjen har ändå varit hans rikaste glädjekälla. Arne fann sin livskamrat Mari-Sofi, som stod i en godisaffär i Eksjö.
-- Jag har alltid varit svag för sötsaker och blev förtjust när Cloettadirektören Lennart Granlund valdes till styrelseordförande i Correnkoncernen.
För övrigt kan bandybasen beundra Cloetta Center, stadens hockeytempel, från sitt fönster.
-- Jag har nyligen varit där -- på julkonsert.
Familjen Argus har fått tre barn och nio barnbarn, som Arne än i dag spelar innebandy med.
-- Men vi har också mött sorgen, då vår älskade dotter avled åtta dagar före sin 50-årsdag.
På fritiden är det idrotten som slukat den sluge smålänningen, från sekreteraruppdrag som 17-åring till 20 år i riksidrottsstyrelsen. Han blev bandyordförande i Småland, Sverige och internationellt och har gjort tio resor till Sovjet, ofta som överledare.
Att vinna landskamper på den tiden gick nästan inte. Men det var ändå betydligt svårare för en ivrig nykterist att hantera alla blöta banketter.
-- Det skålades ideligen och för allting. Och hela tiden serverades vodka -- i ölglas.
Värdarna blev allt gladare, men den svenske basen var gladast. Hur det nu gick till.
-- Jag låtsades smutta på det riktiga innehållet ibland, men mest fick jag fuska med vichyvatten.
Arne åkte till Ryssland som organiserad nykterist och kom hem som nykterist. Sedan dess har han glidit ett skär till åt njutningshållet.
-- Starksprit avstår jag helt ifrån, men det händer att jag tar ett glas vin på trevliga fester.
Ett gott tecken inför Arne Argus 80-årsdag med öppet hus på Ekoxen. Han tycker att man ska ta vara på högtidsstunder i livet och träffa sina vänner.
Och nästa år skrivs troligen ett nytt kapitel när allsvenskan spelas för 75:e gången och det 100:e svenska mästarlaget ska koras. Bandyspåret tar aldrig slut och skrivklådan är obotlig.
Ålder: 80 år (21/12).
Familj: Hustru Mari-Sofi, tvillingsönerna Pär och Ulf, nio barnbarn.
Bor: Lägenhet på Drottninggatan 2 i Linköping.
Arbeten: Sportjournalist, vice vd och platschef på Smålands-Tidningen i Eksjö, vd på Östgöta Correspondenten 1976--1990.
Fritidssysselsättningar: Bandyordförande i Småland, Sverige, internationellt, 20 år i riksidrottsstyrelsen, 11 år i tv-styrelsen, en rad ordförandeuppdrag av vilka bara två behållits (Torsten Tegnér-sällskapet och Corren-Seniorerna).
Produktion: 11 böcker och skrifter. Nästa år blir det dussinet fullt.
Motto: Livet blir vad man gör det till.
Firar: Öppet hus på Ekoxen från lunchtid tisdag den 21 december.
Önskar sig: Inga presenter eller blommor, hellre ett bidrag till Bandyns ungdomsfond (bankgiro 5008-0472).