Med Arne Smeds bortgång har ett stort stycke Malexander försvunnit. Det är fler än jag som har haft en del frågor om gamla Malexanderbor på lut för att aktualiseras vid nästa samtal med Arne, men nu får de nog aldrig något svar.
För många av oss blir Malexander inte riktigt detsamma utan Arne. Det finns inte mycket kvar av den muntliga traditionen av gestalter och händelser ur det förgångna längre. De som träffade Arne på hans forna arbetsplats, kyrkogården i Malexander, fick dock ofta uppleva hur gravvårdarnas namn kunde förvandlas till i högsta grad levande historia, även om den timat för mycket länge sedan. Det sägs att vart hjärta har sin saga, men Arnes hjärta bar på Malexanders alla sagor, och de fanns tillgängliga för den som hade tålamod med att det blev en del utvikningar under berättelsens gång.
En gång för länge sedan, på 1930- och 40-talen, bodde vi närmaste grannar i de båda Skogshyddorna i byn. Fortfarande finns det väl en del gamla Malexanderbor som minns Arne som en piggögd och nyfiken smedspojke. Av hans hågkomster förstod man att redan då lade han på minnet de historier från fordom som bondgubbarna drog vid sina besök i smedjan.
Arne var sex år äldre än jag, så han tillhörde de stora pojkarna. Jag minns honom under krigsåren som bland annat kaninfarmare och gengasvedshuggare vid sidan av jobbet hos fadern i smedjan, alltid i farten. Ett annat minne är en leverans av en av brodern Åke nyreparerad cykel till Svärdsvik, dit Arne och jag färdades på två cyklar, hem på en. Hemfärden i den underbara högsommarnatten med lysmaskar som ett pärlband i dikesrenen tog tid, det var massor med smultron i vägkanten. Jag minns hur Arne sjöng "Lysmaskidyll" och "Hallå, du gamle indian" så det ekade i skogen. Vi kom hem sent, och färden avslutades med en vansinnesfärd utför den långa och krokiga Kisabacken med två pojkar på en cykel som saknade broms.
Jag är glad och tacksam för att jag fått göra Arnes bekantskap. Och till hans syskon Åke och Inga vill jag säga: låt oss också minnas en lycklig barndom.