q Vännen, arbets- och orienteringskamraten Arne Molin är död.
Med anledning av BOK:s 70-åriga tillvaro arrangerade klubben en liten skogsvandring på onsdagskvällen den 21 april. Man besökte ett par av de punkter som förekom vid klubbens allra första orienteringstävling år 1933. Arne, hustrun Marianne och ett 25-tal övriga, inklusive jag själv, deltog. Innan uppbrott samspråkade Arne och jag lite förstrött kring platsen vi befann oss på och påminde oss om någon episod här i trakten från gångna år.
Detta blev Arnes sista kontakt med sina orienteringskamrater - och ett sista farväl. Hans stämma tystnade för alltid under återfärden hemåt med sin Marianne och ett par vänner vid sin sida.
Arne Molin är den person, utanför min familjekrets, jag haft det längsta vänskapsförhållandet till, nästan 60 år. Dessutom ett nära medarbetar- och kamratskap inom såväl yrkesliv som inom orienteringssporten.
Redan i mitten av 1940-talet mötte jag Arne allra första gången. Han hade just tagit de första trevande stegen i det yrke som skulle bli hans i resten av det aktiva yrkeslivet. Han hade också ganska tidigt siktet inställt på att förkovra och utbilda sig inom skogsyrket. Ungefär samtidigt hade också hans orienteringsintresse väckts. Något som kom att utvecklas och bli livslångt.
Under praktikantåren jobbade Arne och jag tidvis tillsammans. Vi högg timmer, vi kolade ett par milor och vi flottade med mera. Här märkte jag vilken fin kamrat och just kompis han var. Alltid öppen och positiv, aldrig tal om att komma ifrån några svårigheter för egen del, snarare tvärtom, alltid villig till samarbete samtidigt som han var lite finurlig och underfundig.
Under åren 1949--50 hann Arne med ett par folkhögskolekurser och militärtjänst, och 1957 antog han erbjudandet att bli skogsförman efter Valle Kindberg som omkommit i en tågolycka. Själv hade jag haft skogvaktartjänst sedan 1952 på bolagets sjunde distrikt där Arne nu blev förman. Fram till 1970 hade jag nöjet att arbeta tillsammans med Arne på mycket nära avstånd. Han var plikttrogen, lojal och driftig samtidigt som han löste kontakterna med andra medarbetare klanderfritt. Anmärkningsvärt är att notera, att jag aldrig någonsin mött någon aggression från hans sida, och mig veterligt har han aldrig riktat det mot någon annan människa heller. Arne var i sanning en fridens man.
1950-talet var ett intensivt och framgångsrikt orienteringsdecennium. Ett par gemensamma framgångar kan väl nämnas i detta sammanhang. År 1953 blev Arne, Ville Wågman och jag själv distriktsmästare i budkavle, och samma år tog vi en fjärde plats vid SM-budkavlen. Vid sidan av budkavlarna hade Arne också flera individuella framgångar.
Han var inte bara en av klubbens mest aktiva löpare. Under åren 1965--76 samt några år i början av 1980-talet satt han också som klubbordförande. Dessutom har han innehaft flera andra uppdrag och funktioner därefter. Även ÖOF och Skogskarlarnas klubb här i länet har utnyttjat hans tjänster.
I mitt minne tillhör vännen Arne den grupp människor som kan kallas sympatiska, ödmjuka, fridsamma, empatiska . . . det vill säga han var en sann filantrop.
Och dansas det fortfarande på de saligas ängder hoppas jag att Arne är en av dem!