I vintertid, när hoppet står mot vår, har Arne fått kämpa mot sin sjukdom och tvingats lämna sina nära och kära.
Med ungdomsvännen Arne kryper så många minnen fram. Han kom med föräldrar och syskon från Ödeshög till Rappestad på våren 1944 och blev snart bekant med oss övriga i byn. Vi var nu tre med namnet Arne.
För att skilja oss åt blev Arne Thuresson "Thure", Arne Johansson "Johan", jag själv "Thore". Så var det Hermanspojkarna, min bror Rune och några till. Det blev ett fotbollslag, där vi spelade mot oss själva på skolans tomt. Vintertid var det bandy på kärr och vattendrag i trakten. Det var faktiskt vintrar förr. Vi kallade oss för Rappestads IF. Samtliga var vi med i juniorföreningen Friska Viljor. Alltid var vi tillsammans i både lek och allvar.
Arne och jag var kamrater i den fortsättningsskola som följde efter avslutad skolgång. Under en lektion om ångmaskinens konstruktion öppnade Arne sitt bänklock. Till lärarens häpnad tog han upp en egen liten ångmaskin och satte fart på.
Arne var glad och livlig till sin person, full av upptåg. Efter skolans slut arbetade han på gården Fågelberg. När fader Thure köpte traktor "Ford Major" blev det "julafton" för Arne, som från sin begynnelse hade huvud för motorer.
Nog kunde Arne ha blivit en bra bonde, men hans brinnande intresse för motorer och maskiner tog överhand. Mycket ung fick han anställning som montör på en traktorfirma, det yrke som han utövade med stor skicklighet.
De familjer som bytte hus och hem anlitade också Arne för att få ordning på sitt möblemang.
Den långe och smale ynglingen växte till, blev bred över axlarna, mognade till man, träffade snart sin goda Birgitta. De gifte sig och flyttade från Rappestad. Så skildes våra vägar för en tid, men de sista åren har vi träffats i Skäggetorp.
Nu ses vi inte mera, och tankarna går till Birgitta och hennes familj. Jag vill tacka Arne för många ljusa minnen och för vår ungdomstid tillsammans.