Den funderingen av en ung kille är en av de bästa komplimanger som sjukhusskollärare Åsa Fahlbeck fått. Så effektiv kunde (och kan) den koncentrerade undervisningen bli på US i Linköping.
Så gott som alla av hennes elever är av naturliga skäl tillfälliga bekantskaper. Men läraren har varit desto uthålligare. Åsa fick tjänsten 1976 och går i dag i pension, efter 28 år på sjukhuset. Den 15 januari fyllde hon 65 år.
-- Nu får jag mer tid för alla mina andra intressen, säger hon.
Det är bland annat Amnesty, Linköpings Zontaklubb, friluftsliv och barnbarnen förstås. Åsa och Anders, maken, har elva stycken att hålla ordning på. Fast ibland blir det tvärtom också.
Åsa Fahlbeck väjer aldrig för svåra frågor, inte för lätta heller. Det kan man ana vid en titt i Correns textarkiv. Hon engagerar sig i allt från dödsstraff i USA till skolmat i Linköping, från omskärelse i Afrika till höghus vid Stångån. Och som åretruntcyklist ger hon dagens ros "till alla dem som går upp kalla, mörka morgnar och plogar våra vägar och cykelbanor".
Hennes rättvisepatos och starka engagemang för utsatta människor är omvittnat. Sjuka barn på US får möta en lärare som lärt sig att se hur mycket de klarar av.
-- I den rollen är det viktigt att vara trygg och stabil i sig själv. Men våra gruppmöten med bland andra dietister, sjukgymnaster och lekterapeuter är ovärderliga. Vi kan prata helt öppet med varandra och vi tilllåter oss att ha tårar i ögonen.
Åsas arbete ger en bra indikation på hur vårdformerna änd-rats. I början hade hon nästan inga cancerpatienter, eftersom de inte kunde räddas. I dag blir tre av fyra barn som insjuknar i cancer helt friska.
-- Undervisningen anpassas till hur mycket de orkar, och dessa barn får jag ofta möjlighet att följa under flera år.
Åsa kollade statistiken under vårterminen 2000. En fjärdedel av eleverna hade någon form av cancer och en fjärdedel diabetes. Det var och är de två huvudgrupperna.
Den lilla skolsalen, cirka tolv kvadrat, ligger i anslutning till barnkliniken. Barnen kommer till Åsa eller Åsa till barnen. Hon kan också få göra avstickare, med cykel, till anorexienheten på Videgården i Valla.
Under 80-talet hade två lärare omkring 200 barn per läsår, numera är det cirka 100 barn på en tjänst. Som mest var det tre pedagoger som delade på undervisningen samtidigt som BUP (barnpsyk) klarade sig med en lärare på halvtid. Nu är Åsa ensam på sin sida, medan BUP har tre tjänster.
Det avspeglar resursminskningen i vanliga skolor. Allt fler barn får så stora psykiska besvär att det krävs sjukhusvård. Fler än Åsa ser förstås denna oroande utveckling, men hon har bättre överblick än de flesta med sin långa erfarenhet och goda utsikt från tolfte planet i huvudblocket.
Åsa Fahlbeck är i grunden mellanstadielärare och dessutom fil kand i kemi och genetik. Även när skolsalen krympt har hon behållit sina skåp med allehanda attiraljer för fysik- och kemilaborationer. Åsa får klara alla ämnen, utom franska, på alla nivåer i grundskolan.
-- Numera har jag ett barn i taget, vilket är en stor fördel.
En och annan elev har fått en puff (och en poff i kemin) under sjukhusvistelsen. Den enskilda undervisningen har gett dem stadigare kunskaper och bättre betyg.
-- Sådant är alltid roligt att höra, tycker Åsa.
Hon berättar om grabben från Finspång som lärde sig lika mycket på en timma som under en hel dag i sin vanliga miljö. Den givna slutsatsen blev att skoldagen kunde vara mycket kortare.
Åsa Fahlbeck skrattar gott åt minnet. Sjukhusskolfröken vet inte hur många elever hon haft, men med hundra i genomsnitt per år blir det närmare 3 000. Det torde vara snudd på svenskt rekord.