Ännu en länk i kedjan har brustit. Astrid är död. Vår glada, omtänksamma Astrid som alltid månade om sina vänner.
Vi var arbetskamrater på Televerket under 50-talet. Innan telefonstationen i Linköping mer eller mindre försvann spreds vi telefonister ut på olika växlar i stan. Sparbanken blev Astrids nya arbetsplats, där hon var kvar till pensionen.
Som ung flicka drabbades Astrid av polio, vilket resulterade i ett livslångt handikapp. De senaste åren var hon rullstolsburen.
Vi telefonister som fortsatte att träffas och trivas genom åren såg inte Astrid som handikappad. "Mitt gamla ben", som hon brukade säga, fanns ju där men det kom liksom i skymundan tack vare hennes glada humör. Astrid hade en underbar förmåga att förhöja en redan god stämning med sitt pianospel.
Hon var en kämpe. Varje morgon, år ut och år in, var det gymnastik efter ett speciellt program som gällde. Detta bidrog säkert till att Astrids rullstolsberoende kunde fördröjas.
Vi hoppades att Astrid efter sin operation skulle få det lite lättare i det dagliga livet. Hon fick aldrig uppleva det och det beklagar vi djupt.
Vi önskar Astrid en skön vila men sörjer och saknar en mycket god vän.