Its a good day to die. Lär indianerna ha sagt. För naturfolken var det naturligt att dö, för oss är döden tabubelagd och skrämmande, trots att alla tänker på den och ingen kommer undan.
Aldrig är våra bilder, våra sinnen och våra hjärtan mer öppna än under allhelgonahelgen. Minnesljusen skapar en speciell stämning av tacksamhet, sorg, smärta, saknad och kanske skuld när vi eftertänksamt går längs gravstensraderna.
Seden att tända ljus till minne av de döda är drygt 100 år gammal och kom till Sverige via italienska arbetare som jobbade på Gustavsbergs porslinsfabrik. Min familj upprätthåller traditionen på den gamla kyrkogården i Tjällmo, där vår älskade son Eremias vilar under en bädd av ljung och gran bredvid sin mormor och morfar.
Vi tänker förstås mycket på honom, och jag tror att han tänker på oss. Ett tydligt tecken på det fick jag i våras under en veckolång möt dig själv-kurs på Mullingstorp i den östgötska skärgården. Det var där min dödsrädsla botades och försvann. För evigt, hoppas jag.
Den behagliga dödsövningen ledde till större trygghet och självinsikt. Och till ett kärleksfullt möte med vår avlidne son, som just på min fiktiva dödsdag gav sig tillkänna genom en guldglänsande citronfjäril. Närvarokänslan var så stark att jag började gråta av glädje eller vemod.
Aldrig har en späd liten fjäril, årets första dessutom, rört sig så kraftfullt och beslutsamt. Den tog ett ärevarv runt mig och satte sedan kurs över ängen ut i vida världen med sådan fart och självklarhet att jag baxnade.
Förklaringen blev uppenbar senare på eftermiddagen, då jag satt på en klippa utmed Slätbaken, andades djupt och skrev ljusa avskedsbrev till mina närmaste. Jag var klar över att fjärilsbudskapet kommit från Eremias, som gick bort på midsommarafton 1996. Han fick bara leva i tjugo och ett halvt år, vilket ändå var tusen gånger längre än en vanlig fjäril. Och som han levde! Fjärilslikt och fjärilsrikt på något sätt.
Nu ville Eremias peppa sin pappa. Meddelandet gick fram, och jag lovade att efter bästa förmåga infria förväntningarna. Något har jag släppt på kontrollen, testat vingarna och krympt skyddsnätet. Men det finns mycket mer att göra.
Jag vågar i alla fall uttrycka vad jag känner. Det är en bra början. Och döden känns inte lika skrämmande längre.
Om jag beundrar min far för något är det hans beslutsamma sätt att sätta punkt. Pappa var drygt 90 år, skröplig och trött på plågor. Men viljestark som få. "Nu dör jag", sa han till sin skötare, och så gjorde han det. Må jag bli lika bestämd när den dagen är inne.
Som familjeredaktör lever jag närmare döden än de flesta. Minst en sida i tidningen varje dag är en påminnelse om vår begränsade tid här på jorden. Men dödsannonserna sprider samtidigt ljus, hopp och värme, likt en gravlykta på alla helgons kväll.
Det är behagligt att dö. Den dagslånga övningen på kursen i östgötaskärgården ledde deltagarna till en större närvaro av kärlek och harmoni. Vi fick, paradoxalt nog, en ny tilltro till livet.
Att kroppsliga och psykiska besvär kan försvinna i samband med övningar kring födelsen och döden är bevisat. Även för mig. Men för att fortsätta må bra måste själen underhållas med metoder som stimulerar våra energiflöden.
Det är så man lär sig flyga också. Som en fjäril.