-- En sådan här fest borde alla få uppleva. Killarna är för härliga!
Utbrister Hasse och uppvisar det bredaste leendet som setts i Vreta Kloster på mången god dag. Han hade väntat sig en lugn tillställning med familjen, och så kom hela det gamla bandygänget instormande i huset. Bärande på presenter, historier, gemensamma minnen och snart också en lycklig jubilar.
-- Vilken överraskning! Så här roligt har jag inte haft på länge.
Hasse Nilsson glömmer sin förkylning som gjort att han missat årtiondets bandydrabbning i Linköping. Förra gången det hände höll hans pojkar på att drunkna.
-- De såg sig inte för där på gölen. Men som tur var hade jag skickat med en lina.
Fiskar-Hasse berättar och Hasse-Pelle fyller i. Han var nämligen en av spelarna som hamnade i vattnet. Hans Pettersson, målvakten, har blivit Vreta Kloster trogen och var initiativtagare till uppvaktningen av sin gamle lagledare.
Incidenten de påminner om inträffade på lilla Skärgölen en annandag jul i början av 70-talet. Hasse hade hittat is som höll för träning, eller borde ha gjort det. Men när lagledaren insjuknade och killarna släpptes fria blev de oförsiktiga och brakade genom isen.
-- Lite småpanik var det allt, medger Hasse-Pelle. Många blev blöta men ingen blev kvar.
Dessutom lyckades ett lag till från Linköping hamna i vattnet på samma ställe senare under kvällen. Det kunde ha gått riktigt illa, det var förenat med vissa risker att bada bandy.
Men övervakade av Hasse Nilsson kunde adepterna vara trygga. Som vänsterytter, lagledare och yrkesfiskare lärde han känna sjöar och isar bättre än alla andra.
-- Jag kan se på färgen om det håller.
Jodå, Hasse fanns på plats vid landskampen mellan Sverige och Finland på Tinnerbäcksbadet 1949, den som verkligen drunknade.
Han hade spelat på Roxen tidigare under dagen och åkte sedan in till stan för att kolla på storbandy.
-- Men jag insåg direkt att isen var för svag. Linköping har haft otur med sina bandyarrangemang.
Det har inte Vreta Kloster. I 16 säsonger höll förortslaget till i näst högsta serien. Hasse Nilsson spelade bandy i 30 år och var ledare nästan lika länge.
-- Landbanan blev ett lyft för oss, men när isen var för dålig fick vi söka oss till sjöarna.
Hasse har målat upp bandyplaner på ett 30-tal ställen. Ofta hade Vreta två banor på Roxen, den ena för egen träning, medan den andra hyrdes ut till andra lag.
-- Jag har för mig att vi fick 30 kronor varje gång, och det kunde bli tre matcher på en dag.
Det var ett sätt att förbättra klubbens ekonomi. Hasse Nilsson har aldrig fått ett öre i ersättning för allt jobb han lade ner under så många år.
-- Äsch, huvudsaken är att man har något vettigt att syssla med. Då mår man bäst.
Det gäller givetvis även 80-åringar. Hasse fortsätter hjälpa sonen Anders med yrkesfisket på Roxen.
-- Vi kör ju skoter och det är rätt bekvämt.
De har 500 saxkrok och 11 mörtstugor i sjön. Gäddan hugger ganska bra, det kan bli 10-20 fiskar på en dag. Medelvikt cirka 3 kg. Det mesta går till fiskeauktionen i Göteborg, men varje lördag finns Hasse på Stora torget i Linköping. Han säljer också gös, som dock kommer från Glan.
-- Förra året kläcktes mycket abborre och gös i Roxen, men födan räcker inte åt ynglen. Det är något mystiskt med vattnet.
Skarven är också en svår motståndare, betydligt värre än Derby, Mjölby, Åtvidaberg och andra bandyklubbar som Vreta Kloster mestadels besegrade.
Hur Hasse var som spelare? Slitstark, åkstark. Och så hade han "löd i kröken", som det stod i referaten.
-- Bättre lagledare fanns inte, försäkrar Hasse-Pelle. Alltid uppmuntrande, aldrig dålig förlorare. Och vann vi blev det fika hos Hasse och Anna-Lisa i huset intill banan.
Där firas det fortfarande. Denna gång riktigt rejält.
Hans Nilsson
Ålder: 80 år.
Yrke: Fiskare.
Bor: Vreta Kloster.
Familj: Hustru Anna-Lisa, två barn, fem barnbarn.
Fritidsintressen: Bandy och annan idrott, tidigare aktiv i skytte, fälttävlan, friidrott, fotboll och orientering.