Limma lugnt, och GOD JUL! Det är inte utan stolthet jag noterar vad man kan åstadkomma med lite lim, fyra färger och några sticksågssågade trästycken. Dessa små hemsnickrade julklappar, framställda av hustru och son, gläder inte bara våra nära vänner utan framförallt deras bevingade besökare. Ni glömmer väl inte julmaten till alla gottsugna grönfinkar, talgoxar, gulsparvar, blåmesar och domherrar?
Vad jag bidragit med till snickerierna? Faktiskt såväl skruvkrok som skruvöglor, från järnhandeln. Så det så.
En nybliven farfar kan ju inte göra allt. Jag har åstadkommit både köttbullar och brännvinsglögg till det knytkalas, som vi pratat om i flera år och nu ska bli verklighet. Dessutom har det dragits lott om julklappar, vilket innebär att vi bara ger (och får) en var. Säkert kommer den att uppackas desto omsorgsfullare och uppskattas desto mer.
Märta, nyförvärvet, undantas från reglerna. Hon kan ju ändå inte räkna, för det lär man väl sig inte på fem veckor? Det var så länge sedan jag hade barn, så det mesta är glömt.
Men jag minns precis vem som trodde på tomten. Det var farfar. Han gick in för sin roll med stor iver och koncentration. För att inte skrämma vettet ur vår lille son, han som nu blivit pappa, ombads julaftonens huvudperson att närma sig försiktigt och spara de stora utspelen. En fåfäng förhoppning, förstås.
Men inte blev treåringen rädd, inte det minsta. Han visade förstrött intresse för den skäggige farbrorn i den fula skruden och koncentrerade sig mer på den lika röda brandbil som fanns i det första paketet. Tut-tut, tut-tut, tut-tut. Så lätt kunde man tillfredsställa snälla barn i början av 70-talet.
När sedan farfar kom tillbaka i egen hög person (han hade visst varit i kiosken och köpt cigaretter) var det fortfarande full fart på brandbil och brandsoldat. Dock tittade sonen upp ett kort ögonblick och gjorde ett kallt konstaterande: "Nu är inte farfar tomte mer." Tut-tut, tut-tut, tut-tut. Och farfars haka blev minst lika lång som tomtens skägg hade varit.
Kanske var det mer rim och reson kring julen på den tiden, åtminstone reson. De obligatoriska julrimmen sägs ha samma ursprung som ordet klapp och kunde bli elakare förr, möjligen också bättre.
På julkvällen brukade man smyga fram till mottagarens hus, klappa på dörren och kasta in gåvan. Givaren skulle sedan smita kvickt och helst inte bli igenkänd. Det var säkrast så eftersom versen på presentens omslag var av det giftigare slaget.
I äldre tider kom inte tomten med klappar. Det uppdraget hade julbocken, som egentligen var en rätt otrevlig figur. Han härstammar från den djävul, vilken uppträdde i medeltidens skolor som Sankt Nikolaus fånge under Nikolausspelen den 6 december. Där visades hur det goda besegrar det onda.
Vid skolavslutningen brukade någon klä ut sig till Nikolaus och lämna gåvor till de elever som skött sig under terminen. De andra fick förmaningar. Och ännu i dag frågar tomten: "Finns här några snälla barn?" Om han håller på traditionerna och om orden inte drunknar i allt stim och stök och skrik (bland annat från teven).
Är det någon som tror på honom längre, förutom farfar då? Alla tänker väl inte ens på att julklappar är symboler för gåvor till Jesus, som vi har att tacka för hela härligheten.
Jag vill ändå göra ett försök att höja statusen på jultomten. Detta i egenskap av nybliven farfar med äkta gråskägg och stolta traditioner att försvara.
För dagens slit han gör sig klar
(denne röde aktivist),
han flänger, flyger och han far
(denne borne optimist),
hans energi är omätbar
(som Anja i en slalompist),
han är en riktig karlakarl
(med lite drag av feminist).
Jag tror, jag tror på tomtefar
(liksom på Herren Jesus Krist).
Rimma lugnt, och GOD JUL!!!
Pitas Högfeldt
Familjeredaktör
jul- betraktelse